Kan inte sova.
Tänkte bre på lite mer om dagen. Det är så mycket intrygg. Denna enorma stad, maten som är god men som inte riktigt mättar som hemma, nya människor, skavsår etc. Förata gången vi åkte var vi desperata efter barnet. Andra gången gick som på rutin ganska tätt inpå på och vi reste med så himla trevliga andra familjer hela resan. Den här gången känns det som om vi är ute på en sightseeing resa alldeles själva. Att vi ska hämta Jonathan om snart 3 dagar känns helt overkligt. Blöjorna och vällingen i resväskan vet jag ju intellektuellt att de ska finnas där, men inte emotionellt.
Lill Alma var så nervös idag. Hon kunde inte äta frukost, hade ont i magen. Jag tror att hon nu efteråt kan lugna ner sig och ser att det är inte så farligt. Hon har växt ytterligare i sina erfarenheter. TingTing träffade Alma-Li första dagen hon jobbade när lillan var 10 månader gammal. Sedan kunde TingTing inte släppa henne. Hon riktade all sin tid åt flickan men fick samtidigt dåligt samvete för att hon inte gjorde samma sak för de andra. Hon försökte få adoptera henne, men själv var hon för ung och ogift. Det gick inte. Alma-Li är som en liten kopia av TingTing. Man ser hu viktig det första året är för att präglas på någon. Jag inser att de inte är släkt, men så nära släkt man kan komma utan blodsband. Hon ska försöka ta redan på lite mer uppgifter som kan finnas på barnhemmet.
Idag fick vi veta att med Alma-Li hittade de en flaska välling och 200 kronor. Någon, som uppenbarligen inte ansåg sig ha någon råd att ha kvar henne älskade henne faktiskt, det får vi bekräftat nu. Det är ändå ganska mycket pengar hon försöker fresta med för att få någon att ta hand om sitt barn. Det är så rörande.
Got natt
China, here we come!
So the time has come. The day we have all been waiting fore. The minutes are counting and soon we will leave!
The bags are ready, we are ready, China are you ready for us?
Vi kommer som en hetrogen grupp. Två kinesiska barn, två vuxna västerlännigar och en pensionär. Vi är laddade med allt vi har och nu startar vår resa.
Vi kommer att resa i 24 timmar ungefär. Det blir 4 olika flygbyten under vägen. På arlanda, i Köpenhemn och i Beijing innan vi äntligen kommer fram till vår första destination, Shanghai Där landar vi i morgon fm (svens tid). Kina ligger 6 timmar före oss.
Shanghai är en enorm stad med över 20 miljoner inv. Det är världens största hamnstad och centrum för mode och skönhet. 
Här bor Kinas Jet Set!
NU STICKER VI! ÅTERKOMMER MED MER FRÅN ANDRA SIDAN JORDEN!
Tusen tack till er alla som följer oss, det känns så oerhört roligt och givande att få dela allt detta stora med alla ni här hemma!
I morgon.
Antingen sitter han som ett nummer i en spjälsäng, som vilken vecka som helst, just nu. Han får sig kanske ett extrabad inför måndagen 21 när vi får honom. Eller så bor han hos en fosterfamilj någonstans. En familj som sörjer denna veckan och som måste skicka bort honom till oss utan att få veta var han hamnar. Själv är han för liten för att berätta. Allt hänger på hur öppna de är från barnhemmet och hur villiga de är att lämna information. Vi kanske kan förstå mer när vi träffar honom. Reagerar han med apati, stark sorg och smärta finns det nog någon annan som sörjer också. Då kan vi bara finnas där och hjälpa honom att se sin nya framtid som måste komma och stötta honom i sin sorg, utan ord. Reagerar han, som Nikolina, med att ta chansen utan att fråga varför och blomma upp dag för dag, så var han nog bara ett nummer. Då står vi redo att bistå med allt en liten pojke kan önska sig!
Vi har räknat ut att vi kommer att åka 9 st olika flygplan innan vi är hemma igen. Alma-Li som kom först har under sina år med oss (5 år), bara till och från Kina, åkt 19 flyglan efter denna resa. Sanslöst, men vi börjar som ni förstår att få rutin. Första biten, till Shanghai kommer att ta ungefär ett dygn...
Nu är det bara att få timmarna att gå. Jobba lite och försöka engagera sig så gott det går. Sedan lägga sig tidit för att det snabbt ska bli morgon. Sedan är vi på väg. Äntligen!!!!
Premiär!
Testar för första gången att blogga från den lilla, lilla datorn som vi ska ha med oss på resan. Erik har installerat alla program som ska behövas och vi har letat fram alla kablar som behövs. Jag har varit hemma hela dagen, förutom en snabbsväng till hästarna. Min stackars trogna riddare Armani har helt blivit ställd åt sidan. Han får sina livsnödvändiga behov tillfredställda, men mer hinner jag inte. Han står varje dag och väntar i hagen och fattar inte alls varför jag bara dyker upp några minuter varje dag. Han går på sk lösdrift, vilket betyder att han går fritt ute med andra hästar dygnet runt. Han har ett eget litet hus och kan stå där och blicka ut över nejderna. Annars kan han traska runt och titta på stjärnor och norrsken eller sola sig när han vill. Ett ganska avundsvärt liv faktiskt... Maten dyker upp då och då och han liksom vilar sig i form, tänker jag.
Jag har börjat boa lite här hemma. Nu finns kläder och basleksaker hemhandlade som ska med på resan. Sängen målade jag när vi skulle hämta Alma-Li. Min mamma sov i den när hon var liten! Den står bredvid våran säng. 
Nu fattas bara detaljen- Barnet!
Jag har börjat packa. Det viktigaste ska i först! Springer omkring med dem på fötterna här hemma eftersom jag ska bo i dem på resan. Kartongerna står på bron och de är, enl den officiella versonen, köpt på rea!
Snart en vecka
De sista papperen är inskickade till kinesiska ambassaden för att få visum. Vi hoppas vi får det, trots medföljande foton, som kan verka oroande för de som inte känner oss.
Alma-Li hade en något mer representativ bild, en fantastisk bild som tagits som skolfoto. Men jag hittade inte den nu. Tycker denna passar bättre in i familjen. Vi ser ju ut som en samling förrymda fångar... Och till oss ska de lämna ett av sina barn...
För ett par veckor sedan firade vi ju Jonathans 2-års dag. Det kändes lite ensamt och udda, men det blir destå mer livat nästa år.
I helgen blir det krafttag med det sista som ska fixas angående mamma. Sedan blir det jobb måndag och halva tisdagen. Om det ska följa trenden från denna veckan lär nog hela tisdagen gå åt till det. Begravning på onsdag och sedan några dagars samling, packning och praktisk planering angående resan.
SEDAN ÅKER VI! Då börjar fortsättningen!
Två veckor kvar, nästan.
Att han är två år vet vi ju, men vi har ingen aning om han är stor eller liten, eller vad han kan eller inte kan. Jag skulle vilja åka till HM och frossa i pojkavdelningen, men det är ju liksom inte rationellt eftersom vi inte vet storlekarna. Sängen finns ju redan sedan tjejernas tid. Det är samma säng som min mamma låg i som liten. Jag målade om den när Alma-Li kom. Den står fortfarande i vårt sovrum. Vi ska flytta den närmare vår säng, men annars är det ju liksom klart redan. Leksaker finns det ju redan massor av (för mycket). Ska väl investera i några enkla små saker att ha på hotellrummet. Måste kolla upp vad en tvååring kan tycka är kul. Vi har försökt ragga pojkkläder i ungefärliga storlekar som start i Kina, så att man inte behöver kasta sig iväg ut i affärer det första man gör. Men mina kompisar med killar har redan givit bort allt de har. Så det finns liksom ingenting som jag kan ta på att han verkligen ska komma. De tre bilderna kan jag redan utantill och när jag ser dem känns det ungefär som om jag skulle se en bild på Kalle Anka, lika verkligt.
Idag ska jag fortsätta att gå igenom mammas grejer. Nu är möblerna i stort sett flyttade... hit... Så med andra ord står allt huller om buller istället. Måste försöka få någon struktur i kaoset. Det är tur lilleman finns därframme som ljuset i tunneln. SNART KOMMER VI!
Lite om Kina
En sak är säker. De barn som kommer så långt som till adoption är överlevare. Kineserna skickar inte vilka barn som helst. De må ha handikapp och sjukdommar som är noga dokumenterade, men det är barn som på något sätt har visat sig och utmärkt sig från mängden redan från början. Läste någon stans att om det fanns ett ämne i skolan som handlade om social tillgänglighet och kontaktkunskap skulle dessa barn få toppbetyg. En sak ska man komma ihåg. Asiater, inte minst Kineser, vill inte tappa ansiktet. Det som visas upp i Kina, eller kommer från kina, ska representera sitt land. Så även barnen.
Kina är som bekant ett enormt land. Det går inte att fatta. I Shanghai, som Alma-Li kommer ifrån, bor det 20 miljoner människor... Sanslöst. Kina har en regel som säger att man får bara ha ett barn (sk ettbarnspolitiken). Den regeln betyder att par i städerna får ha ett barn, par på landet kan få ha två, om det första är en flicka. Detta eftersom föräldrarna behöver sonen som arbetskraft när de själva blir äldre. Döttrarna lämnar sin familj och flyttar till sina män, det gör att döttrarnas föräldrar inte kan försörja sig. Så har det alltid varit. Kina är fattigt, ett u-land, det måste man komma ihåg. I varje liten kommun finns det människor som håller koll på sina invånare. Det går inte att bara dyka upp med fler barn, då straffas man. Tvångaborter i sent stadium förekommer. Annars måste familjen betala dryga böter för sitt otillåtna barn. Det kan röra sig om årsinkomster, helt omöjligt för en vanlig bodefamilj att betala. Betalas inte skulden och barnet föds, tas land, hus och egendom istället och familjen hamnar på bar backe utan möjlighet till inkomst.
Det sker förstås massor av aborter i Kina. Där, precis som här, blir kvinnor med barn fast det inte var tänkt. Helt öppet väljs flickorna i första hand bort. För länge sedan (kanske fortfarande) fanns det en speciell vatten hink där det nyfödda flickebarnet stoppades med huvudet nedåt innan det hann ta sitt första andetag. Sedan var det bara att försöka igen. Inte pga ondska hos föräldrarna, utan för att den sociala strukturen inte gav utrymme för något annat.
För att skaffa barn i kina måste man vara gift. Man måste dessutom ha ett tillstånd från myndigheten att få skaffa barn. Om barn blir till utan tillstånd, hos ensamstående eller i familjer med barn sedan förut kommer obönhörligen konsekvenser. Därav är kvinnan skyldig redan som gravid. Följden blir att en gravid kvinna har två val. Antingen gör hon abort eller så föder hon barnet. Om det föds kan hon inte gå till mödravård och det kan inte födas på sjukhus eftersom det i så fall upptäcks. Där fick våra flickor den första gåvan av sin mamma i kina. De fick växa färdigt. Sedan föds de någonstans där ingen vet. Det kan vara på landet i en ladugård tex. Någonstans där folk inte kan svallra till myndigheterna. Efter det finns ytterligare två val. Behålla barnet och låtsas som ingenting. Då får barnet inget ID-nummer. Det kan bara gå i skolan mot mutor. Det kan inte få sjukvård. Eller så lämnar man bort det. Då fick våra flickor en chans till av sin mamma.
Många barn lämnas bort direkt. Våra flickor var uppskattade till ca 2-3 månader när de dök upp på en trottoar någonstans i en låda. Någon kanske ändå ville försöka. Någon har hållit dem, matat dem och älskat dem så länge hon kunde. Sedan såg hon ingen annan råd. Kanske stog hon där, en bit ifrån, för att se att sitt barn verkligen hittades av någon innan hon gav sig av. Där fick flickorna sitt nästa liv. Så hamnade de på en polisstation och sedan på barnhem. Det sätts alltid in annonser och man söker de biologiska föräldrarna. De hittas förstås aldrig. De är sedan länge försvunna i myllret av anonyma kineser.
På barnhemmen tas de om hand av sköterskor, ibland bor de i fosterfamiljer. De blir ett nummer i den långa raden av barn som fötts mot alla odds. Sköterskor kommer och går, förhoppningsvis kan de få lite extra kontakt med någon. Eller så smälter de bara in i väggarna. De har inget eget. Ofta rakas de en gång om år och har samma kläder som alla andra. Ändå vill de vidare. En dag beslutar sig barnhemmet att välja ut ett antal barn för adoption, våra har haft turen att ha blivit sedda och återigen har de fått chansen till ett nytt liv. Med hjälp av en massa främmande männsikor har banden knutits till oss främligar på andra sidan jorden och de har tagit steget ut i sin nya framtid.
Det här är barn som aldrig kommer att kunna hitta sin bakgrund. Den är för evigt borta. Den minimala chans som finns vore att kina själv öppnade sina bestämmelser och att mammorna själva skulle kunna följa trådarna efter sina barn till barnhemmen och sedan till oss. Men det tror jag inte. Då skulle det behövas en stor stor förändring av hela det kinisiska samhället först, typ revolution.
Jag brukar sända en tanke till mammorna där borta ibland. Kanske jag kan förmelda på något sätt att de hamnade rätt och att allt blev bra.
Nu ska vi ju hämta en pojke, och det är många som förvånas över det. Faktum är dock att det är mycket pojkar som adopteras från Kina. De flesta av dem med "special need" (se tidigare inlägg). Folk som redan har en pojke föder förstås pojkar de inte kan behålla också. Föder man en pojke med ett synligt handikapp kanske man väljer att chansa en gång till för att få ett friskt barn. Sjukvård kostar pengar, man har helt enkelt inte råd. De nationella adoptionerna i Kina ökar också. Efter att man har fått en biologisk pojke adopterar många en flicka. Det finns dock en hake. Hon ska vara frisk, interligent och vacker. De andra flickorna åker utomlands. Därför har också kötiderna för adoption blivit mycket längre, och barnen äldre vid adoption. Lite spekulativa tankar från mig, men så tror jag att det hänger ihop. De rika i kina kan ha hur många barn de vill, de har råd att betala sina böter. De fattiga lämnar eller tom säljer sina barn till barnhem som säljer dem vidare till andra kineser som vill adoptera en gullig flicka. Jag har tom läst och sett intervjuer med människor från kina som berättar att det är en stor marknad av barn. Folk adopterar flickor till sina söner, som framtida brudar. Vackra interligenta barn i 5 års åldern är högvaluta. Det finns många människor i kina som faktiskt har förlorat sina barn på detta sätt. Det finns folk som arbetar bara med att försöka hitta de bortförda barnen.
Mitt i alltihop står de ensamma mammorna som inte ser sig någon annan råd, och de övergivna barnen som fort får lära sig att det gäller att ta alla chanser man får här i livet. De är överlevare!
En dag till
Det har fungerat tidigare gånger, till tjejerna. Men det känns konstigt att det kan kuska hela vägen till andra sidan jordklotet och kanske hamna precis på rätt ställe. Kanske det kommer fram till en enda liten pojke mitt bland miljontals andra. Sitter och kollar in hotell som vi kanske ska bo på. Vi har inte fått bekräftelse på det än. Resan till Kina sköts av en svensk resebyrå. Resan i kina planeras och bokas av en kinesisk resabyrå, så man har egentligen ingen koll alls var man hamnar. Det brukar dock vara mycket fina hotell.
Med på resan ska även min svärmor (78 år) följa med. Det ska nog ordna sig. Flickorna är ju rådiga och jag tror nog vi kan hjälpas åt att hålla ordning på henne.
Jag har hittat ett par bilder över barnhemmet. Det ser fint ut på utsidan, men det gör ju det mesta i Kina.
Nu är det mitt i natten i Kina. De ligger 6 timmar före oss. Jag har läst någonstans att det ensammaste som finns är nätterna på ett barnhem. När barnen gråter i sina salar, och ingen kommer.
Jonathan
So, soon we will meet Jonathan! We have some photoes probably taken in summer 2010 when he was 1,5 years old. Now I will write more in swedish, to express my thoughts. But if you are interested and want to know, you just let me know and I make a translation.
Den första bilden. En skräckslagen liten pojke som suger på underläppen. Man får frågan, vill ni ha honom? Vad säger man. Ja så klart. Vi vet inte mycket. Han bor på ett barnhem i södra kina, vid HongKong. Staden heter Dongguan, Provinsen (länet) heter Guangdong och provinshuvudstaden, där vi ska bo, heter Guangzhou. De beskriver honom som en rastlös pojke men med ett "ready smile". Hans favoritsysselsättning i juni 1010 var att krypa fram och tillbaka i lekrummet. I beskrivningen sägs det också att han kan hämta saker man ber honom om... (vilket för tankarna lite till vår hund).
Om man söker på barnhemmet på internet finner man inte så mycket. Några bloggar och kommentarer från besökare och lite bilder från de som hälsat på. På yahoo kan man vara med i olika intressegrupper. Det finns en sådan internationell grupp för detta barnhem. Jag gick förståss omedelbart med i den och har läst igenom en hel del saker som skrivits av föräldrar till barn från Dongguan. Det är blandade intryck. Å ena sidan ett rent, snyggt barnhem där man försöker minimera risker för smittspridning av virus etc. Å andra sidan ett underbemannat barnhem där det går ungefär en sköterska per 20 barn. Barnen spenderar 85% av sin tid i spjälsängarna. När de är tillräckligt stora för att kliva ur binds de fast (enligt skvaller). Folk har nämligen hämtat barn med ärr på handleder och fotleder. Och det kan väl verka rimligt, vad gör man när man är ensam med 20 stycken som klättrar ur sängarna? Folk säger att det är så tyst där. Alla barn bara tittar men skriker inte. Kan det vara så att ett barn som lär sig att ingen kommer tillslut slutar att skrika? Vi tycker att det låter bra att grabben är rastlös, nog ska han få springa! Vi fick ett par bilder till senare, och han ser ju ganska nöjd ut. Förhoppningsvis finns det någon som ser honom lite extra där nere.
Bakgrund
För 1,5 år sedan började vi vår adoptionsresa hos socialkontoret här i vännäs. Efter en total genomgång av våra liv sedan vi var små inklusive, relationer, ekonomi, psykologi och t.o.m religionsuppfattningar kom vi så långt i höstas att vi kunde börja vår egentliga adoptionsansökan till Kina. Vi gick, utan anmärkning, igenom den fysiska besiktningen och alla våra blodprover, urinprover och blodtryck var bra. Vi ansågs tillräckligt psykiskt stabila och fysiskt friska för att ta hand om ett barn till.
Det finns många adoptionsorganisationer i Sverige. En av dem heter FFIA. Det är vår organisation. Vi betalar dem för att de ska hjälpa oss med förmedling av ett barn. De i sin tur har kontakt med en central myndighet i Kina som förmedlar barn utomlands. Det är väldigt mycket pappersarbete. Kina vill förståss veta allt om oss. Det är mycket strikt vad som ska skickas, hur det ska formuleras etc. T.o.m kort som tas och bifogas ska innehålla vissa detaljer, tex skor på fötterna även inomhus. Det är inte så lätt hos oss där det dagliga problemet t.o.m är att ha två likadana strumpor. Propert klädda i städat kök och vardagsrum, gärna med TVn i bakgrunden så de ser att man har pengar... Först godkänns bilderna av den svenska organisationen, sedan skickas de till Kina. När alla papper är klara lämnas de in till en advokat (notaurius publikus). Där binds de ihop till en originalakt. Sedan skickas de till Kina. När akten har kommit fram och diarieförts av CCAA (den centrala myndigheten i Kina) får man ett sk LID-datum = Startdatum.
Sedan händer ingenting, på 4 år. Ja, akten översätts och läses igenom, men annars ligger den bara och väntar på kö. Det måste vara stora högar som ligger där. Men efter ca 4 år machas ett barn ihop med varje ansökan. Det sitter folk och helt enkelt väljer ut barn till varje familj. De är ofta små friska bebisar, många flickor.
Vill man däremot inte vänta i 4 år kan man, som vi, prata med den svenska adoptionsorganisationen. Vi pratade med Loredana som jobbar på FFIA. Hon har hand om "special needs barnen". De barnen som av någon anledning inte adopteras bort som små, eller som fysiskt inte är helt friska. De klassas som "special need"/SN. De barnen läggs ut på en stor lista från CCAA varje månad. Då kastar sig alla adoptionsorganisationerna över hela världen över denna lista och "plockar barn". Sedan har de några veckor på sig att hitta familjer åt dem. Om de inte hittar någon familj kommer de tillbaks till CCAA´s lista igen.
Är man villig att adoptera ett SN barn får man alltså förtur. Vi fick fylla i en lista över vilka diagnoser vi var villiga att acceptera. Sedan spanade Loredana efter ett barn som kunde macha oss. Vi behövde inte vänta länge. Några veckor efter LID ringde de och berättade om KaiMing. Han har ett missbildat ytteröra på höger sida. Men har, enligt läkarrapporterna, normal hörselgång och normal hörsel på båda sidorna. Han kommer att erbjudas en plastikoperation vid 10 års ålder. Mer än så behöver han inte behandlas.
Så på den vägen är det. Efter att vi hade accetperat gossen skulle CCAA snabbt översätta våra papper och godkänna oss. Det tog ett par månader till. Nu vet vi äntligen att allt är OK, och resan planeras till 16 mars. Det 21 mars få vi honom! Det känns oändligt länge. Själv skulle jag kunna åka redan nu, bo í ett tält utanför barnhemmet och jobba som voluntär fram tills dess. Men då anses man galen av myndigheterna, så jag måsta hålla mig i skinnet lite till!
Welcome to follow us in our journey for Jonathan!
Once again, please welcome!
