Lite uppdatering
Nu har det gått ungefär 5 veckor sedan vi kom hem. Det är helt obegripligt. Det känns helt overkligt att det ens har funnits något liv innan. Jonathan, vår lille vättskrämda, vaggande, understimulerade och förvirrade pojke har utvecklats till en glad, livlig, nyfiken, humoristisk, uppmärksam, eftertänksam och trygg liten gosse. Han är som en liten farbror som går omkring här. Han vill göra allt som vi gör, vara som vi, leva som vi. Han lär sig nya saker varje dag och han insuper livet med en energi som är outsinlig. Han törstar efter allt som han har gått miste om och famnar livet varje dag. Det är en stor gåva att få vara en del av det han tar till sig och få se honom blomma.
Han har visat att vissa saker sker oavsett vad vi har tänkt. Det är som om viktiga saker i våra liv vore förutbestämt. Det gäller bara att vi ska kunna lyssna på våra hjärtan och fånga de chanser vi får. Jag ska berätta en hemlighet. För att ni ska förstå måste jag börja från början:
När man bestämmer sig för att adoptera ett SN-barn (special need) väljer man först ut vilka diagnoser man kan tänka sig. Det går naturligtvis inte att välja allt som finns eftersom det finns så många. Det går däremot att specificera vad man inte kan tänka sig. Man kan specifisera vilka handikapp och sjukdomar man kan ta emot och i vilken grad. T ex avsaknad av arm (båda eller en). Avsaknad av fingrar (båda händerna eller bara den ena). Neurologiska problem (förlamning från rygg, armar, helt eller delvis) etc. Det var med en känsla av avsky mot oss själva som vi två gånger har gjort dessa val. Alma-Li fanns ju bara där, utan några val (se tidigare inlägg). Men vi har gått så lång väg för att nå våra barn, så vi tog oss helt enkelt friheten att vara själviska och göra vårt urval. Vi försöker tränga undan det faktum att det var barn, de mest behövande, som vi valde bort. Vi hoppades att det skulle finnas någon annan, någon annanstans, som inte var lika själviska och upptagna av sina eget självklara liv som vi.
En av de diagnoser vi alltid har undanbett oss är läpp och gomspalts barn (LKG-barn). Vi har ingen annan ursäkt än att vissa av dessa barn, med större spaltproblem, får problem med uttalet. Det kan krävas ganska stora resurser att få ordning på allt med tandproblem, öronproblem, språkproblem, plastikoperationer etc innan man blir klar, efter många år. Alma-Li har varit extremt vältalig, pratar fort och mycket. Dessutom har hon ett dockansikte. Vi tänkte, när vi väntade Nikolina, att det kan inte vara lätt att komma hit med ett nytt språk, svårigheter att göra sig hörd, förstådd och med uppenbara ärr och skevhet i ansiktet. I skarp kontrast mot sin storasyster som plöjer fram i 120 km/tim. Så därför kryssade vi aldrig i LKG på våran lista. En liten tom ruta på ett papper gjorde att massor med tänkbara barn, till oss, försvann. Vi hoppas att någon annan, med en renare själ, hittade dem istället.
Det första vi såg när vi hämtade Jonathan var hans läppspalt. Första stunden var det så himla mycket annat så jag kunde inte få ihop varför hans amorbågar inte passade ihop. Inte förrän någon dag senare nämnde jag det till Erik. Vi hade alla kommenterat hans tänder eftersom han ser ut som en piraya i munnen. När vi började räkna såg vi dock att han har för många framtänder. Bakom ärret i läppen finns en extra framtand i 90 grader, vilket är typiskt för barn med åtminstone läppspalt. Det genomfördes ju en läkarundersökning på hotellrummet ett par timmar efter att vi fått Jonathan. Den var ytlig, summarisk och nästan komiskt snabb. Jag gör valpbesiktningar mer ingående än så. Vad läkaren dock var mycket intresserad av var svalget och munnen. Eftersom Jonathan låg naken på vår säng och var hysterisk fick vi vara två som våldhöll för att han skulle kunna titta. Jag förstod inte då vad han tittade efter, men det måste ha vartit gomspalt. Jag har ingen annan förklaring. Han sa dock inget.
När vi skulle till Jonathans barnhem för besök frågade vi hans nannysar och föreståndaren om ärret på läppen. För ingenstans i hans papper eller historia finns något om läppspalt eller liknande. Där står bara att han lämnades utanför ett sjukhus när han var en dag gammal. Först rådde det lite förvirring bland nannysarna och föreståndaren vad som egenligen hade hänt. Eftersom de pratade kinesiska så vet jag inte vad de bestämde sig för tillslut. Men tolken summerade det som att han nog hade ärren när han föddes och att det nog hade hänt i mammans mage.
Nog för att jag kan se dum ut ibland, men så dum är jag inte. Helt klart är det någon som inte talar sanning. Antingen kom han senare till barnhemmet, opererad och klar. Eller så fixades han där. Det är klart att det hade varit mycket svårare att matcha honom med en familj, med 2 SN. Så eftersom det ena ändå var reparerat så... Ja, jag vet inte. Det spelar ingen roll längre.
Tack gode Gud, eller vem som ligger bakom, för att någon någonstans raderade det som vi hade valt bort. Så att vi till slut hittade varann. För nog är vi stöpta för varandra, det finns ingen tvekan. Vi kom hit till jorden för att träffas, det känns ända in i märgen. Det går bortom det ofattbara, bortom tid och rum. Ödet ville det så, det kunde vi inte överlista trots alla samtal, alla val och alla underskrivna papper. Trots vår iver att styra vår framtid, blev det som det var tänkt i alla fall. Det styrker min tro att tiden går ihop. Framtid, dåtid, oändlighet. Vi finns tillsammans var vi än föds och hamnar. Vi hittar varandra iallafall. Det är någon mening med allt, bara lyssna till vår inre röst. Inte på andra. Vi möts och skiljs i olika former, men vi sammanstrålar. Bara vi ser tecknen och vägen vi ska gå. Kanske har vi tränat länge, länge i vårt universum. Tack slumpen, som gjorde att rätt människor kom i vår väg, de som gjorde de viktigaste valen. De som förde oss samman.
Han har visat att vissa saker sker oavsett vad vi har tänkt. Det är som om viktiga saker i våra liv vore förutbestämt. Det gäller bara att vi ska kunna lyssna på våra hjärtan och fånga de chanser vi får. Jag ska berätta en hemlighet. För att ni ska förstå måste jag börja från början:
När man bestämmer sig för att adoptera ett SN-barn (special need) väljer man först ut vilka diagnoser man kan tänka sig. Det går naturligtvis inte att välja allt som finns eftersom det finns så många. Det går däremot att specificera vad man inte kan tänka sig. Man kan specifisera vilka handikapp och sjukdomar man kan ta emot och i vilken grad. T ex avsaknad av arm (båda eller en). Avsaknad av fingrar (båda händerna eller bara den ena). Neurologiska problem (förlamning från rygg, armar, helt eller delvis) etc. Det var med en känsla av avsky mot oss själva som vi två gånger har gjort dessa val. Alma-Li fanns ju bara där, utan några val (se tidigare inlägg). Men vi har gått så lång väg för att nå våra barn, så vi tog oss helt enkelt friheten att vara själviska och göra vårt urval. Vi försöker tränga undan det faktum att det var barn, de mest behövande, som vi valde bort. Vi hoppades att det skulle finnas någon annan, någon annanstans, som inte var lika själviska och upptagna av sina eget självklara liv som vi.
En av de diagnoser vi alltid har undanbett oss är läpp och gomspalts barn (LKG-barn). Vi har ingen annan ursäkt än att vissa av dessa barn, med större spaltproblem, får problem med uttalet. Det kan krävas ganska stora resurser att få ordning på allt med tandproblem, öronproblem, språkproblem, plastikoperationer etc innan man blir klar, efter många år. Alma-Li har varit extremt vältalig, pratar fort och mycket. Dessutom har hon ett dockansikte. Vi tänkte, när vi väntade Nikolina, att det kan inte vara lätt att komma hit med ett nytt språk, svårigheter att göra sig hörd, förstådd och med uppenbara ärr och skevhet i ansiktet. I skarp kontrast mot sin storasyster som plöjer fram i 120 km/tim. Så därför kryssade vi aldrig i LKG på våran lista. En liten tom ruta på ett papper gjorde att massor med tänkbara barn, till oss, försvann. Vi hoppas att någon annan, med en renare själ, hittade dem istället.
Det första vi såg när vi hämtade Jonathan var hans läppspalt. Första stunden var det så himla mycket annat så jag kunde inte få ihop varför hans amorbågar inte passade ihop. Inte förrän någon dag senare nämnde jag det till Erik. Vi hade alla kommenterat hans tänder eftersom han ser ut som en piraya i munnen. När vi började räkna såg vi dock att han har för många framtänder. Bakom ärret i läppen finns en extra framtand i 90 grader, vilket är typiskt för barn med åtminstone läppspalt. Det genomfördes ju en läkarundersökning på hotellrummet ett par timmar efter att vi fått Jonathan. Den var ytlig, summarisk och nästan komiskt snabb. Jag gör valpbesiktningar mer ingående än så. Vad läkaren dock var mycket intresserad av var svalget och munnen. Eftersom Jonathan låg naken på vår säng och var hysterisk fick vi vara två som våldhöll för att han skulle kunna titta. Jag förstod inte då vad han tittade efter, men det måste ha vartit gomspalt. Jag har ingen annan förklaring. Han sa dock inget.
När vi skulle till Jonathans barnhem för besök frågade vi hans nannysar och föreståndaren om ärret på läppen. För ingenstans i hans papper eller historia finns något om läppspalt eller liknande. Där står bara att han lämnades utanför ett sjukhus när han var en dag gammal. Först rådde det lite förvirring bland nannysarna och föreståndaren vad som egenligen hade hänt. Eftersom de pratade kinesiska så vet jag inte vad de bestämde sig för tillslut. Men tolken summerade det som att han nog hade ärren när han föddes och att det nog hade hänt i mammans mage.
Nog för att jag kan se dum ut ibland, men så dum är jag inte. Helt klart är det någon som inte talar sanning. Antingen kom han senare till barnhemmet, opererad och klar. Eller så fixades han där. Det är klart att det hade varit mycket svårare att matcha honom med en familj, med 2 SN. Så eftersom det ena ändå var reparerat så... Ja, jag vet inte. Det spelar ingen roll längre.
Tack gode Gud, eller vem som ligger bakom, för att någon någonstans raderade det som vi hade valt bort. Så att vi till slut hittade varann. För nog är vi stöpta för varandra, det finns ingen tvekan. Vi kom hit till jorden för att träffas, det känns ända in i märgen. Det går bortom det ofattbara, bortom tid och rum. Ödet ville det så, det kunde vi inte överlista trots alla samtal, alla val och alla underskrivna papper. Trots vår iver att styra vår framtid, blev det som det var tänkt i alla fall. Det styrker min tro att tiden går ihop. Framtid, dåtid, oändlighet. Vi finns tillsammans var vi än föds och hamnar. Vi hittar varandra iallafall. Det är någon mening med allt, bara lyssna till vår inre röst. Inte på andra. Vi möts och skiljs i olika former, men vi sammanstrålar. Bara vi ser tecknen och vägen vi ska gå. Kanske har vi tränat länge, länge i vårt universum. Tack slumpen, som gjorde att rätt människor kom i vår väg, de som gjorde de viktigaste valen. De som förde oss samman.
Nej, nog med tankar som flyger och över till lite mer synliga saker. Här är lite bilder som jag äntligen har laddat upp.
Jonathan, in action.
Han har ju systrar att lära sig av...
Han älskar sina systrar.
Oftast iallafall...
Han gör vad som helst för godis.
Det är inte storasystrarna sena att utnyttja.
Lugn och eftertänksam ibland.
Men för det mesta, en spjuver.
Än är cykeln för stor, men Jonathan växer så han knakar och äter därefter
så snart når han ner till tramporna.
Återkommer så fort jag får tid med mer om vad som händer här hos oss, med vårbruk, växthus, sköldpaddsägg och annat smått och gott.
