Familjen Riselius

Då har vi haft begravning idag. Allt praktiskt är ordnat och det enda som återstår är städningen av lägenheten, som vi har lejt bort. Det har varit en fin dag. Jag tror att vi alla tyckte det. Jag delar med mig av delar av mitt tal till min mamma, som ett sista avsked.

"Mycket ord har blivit sagda, de viktigaste förmodligen allt för lite. Mamma var så oerhört rädd för att bli avvisad, så istället gjorde hon sig onåbar. Därför var det inte så lätt att hitta rätt tillfälle att säga det enda hon egentligen ville höra - Jag älskar dig.

För de flesta av oss kan verkligheten rinna av våra stjälar som vattendropparna få en fjäder. Men för min för min Riktiga mamma sipprade de in som hos en oljedränkt fågel, och tillslut drunknade hon. I den ruggiga lilla, blöta fågel sin var min Riktiga mamma bodde min Viktiga mamma. Först kämpade de tillsammans. Sedan när allt blev för tungt, blött och svart och livet handlade om ren överlevnad försvann min Viktiga mamma in i hjärtat. Hon orkade inte mer. Hon har skrivit till oss, sina barn, och berättat att hennes största önskan i livet var att bli just mamma. 1969 blev hon det. Men sedan hände det enda som inte fick hända. Det ofattbara. Den största förlusten en människa kan uppleva. Barnet dog, och en stor bit av min mammas hjärta följde med då.

Hon beskrev oss som tre små blomplantor i en asfaltgata. Hennes egen var bara ett litet visset blad som nästan inte syntes. Vi kunde ropa till varandra. Hon fick sin styrka genom våra gemensamma rötter, men vi delade samtidigt hennes smärta. Hon kunde inte förklara hur vi hade hamnat mitt ute i asfaltgatan där bilarna körde över oss. Hon önskade att hon istället skulle kunna flytta oss till god jord, till den vackraste gatan som heter Ömhet. Hon bad om förlåt för att hon inte orkade det. 

Hon ville att vi skulle få något att älska i livet. Att vi skulle börja att älska oss själva, precis som vi är. Hon skrev: Även om ni ibland bara gråter så unna er då den vilan, att gråta. Lika självklart som att ni skrattar. Var den ni är och var det med stolthet!

Mamma betonade att de tre största tingen är Tron, Hoppet och kärleken. Hon hade för länge sedan tappat tron om sig själv. Hoppet vacklade men Kärleken, den största, fanns kvar och finns än idag. Hon skrev: "Den tredje viktigaste! GLÖM ALDRIG DET! LOVA MIG! Jag vet att störst av allt är kärleken".

Min Viktiga mamma förlorade jag för många år sedan. Hon har bara glimmat till då och då när hon har tagit krafttag för att få finnas kvar. Det är inte henne vi begraver idag. Hon finns kvar, det känner jag. Det är den mamman jag kommer att bära med mig. Det är i henne jag speglar mig själv.

Mamma -Jag hoppas att jag kan bära dina viktigaste egenskaper vidare och föra över dem till mina barn, som du var:
Trofast, Klok, Nyfiken, Vågad, Ambitiös, Fritänkande, Kunskapstörstande, Kreativ, Envis, Barnslig, Känslig, Impulsiv, Ivrig, Påhittig, Humoristisk och inte minst Sårbar. Och jag vill så innerligt måna om din förmåga att alltid hitta det lilla vackra i det man har och att alltid göra något, om så från ingenting.

Mamma jag vill bara säga att jag älskar dig och kommer alltid att göra det. Jag förstår att du har gjort så gott du har kunnat under de förutsättningar du har fått.

Jag lämnar över dig nu. Viktoria har väntat i över 40 människoår. Tiden är inne för er att växa i den goda jorden, i ömheten. Gro och spira! Och vi vet att under vintern dör blomplantorna, se syns inte. Men rötterna lever kvar sammanväxta, precis som vi.

There´s a place for us.
A time and place for us.
Hold my hand and we´re halfway there.
Hold my hand and I´ll take you there.
Somehow
Some day
Somewhere!

Tack gulliga Anna! Hur kunde du veta att jag förra året gav mamma "generations" från samma serie.
Nu finns hon med som en ängel.

21 dagar kvar!

Idag kommer jag inte på så mycket att skriva om egentligen. Jag var till min mammas lägenhet och började gå igenom hennes saker i helgen. Det var hårt, men nödvändigt. Det svåraste är de små sakerna, att gå igenom fickorna, tömma smutskorgen, se fingeravtryck mot kaklet i duschen. Min mamma blödde kraftigt den natt hon åkte in till sjukhuset med ambulans, vilket gör att man ser blodavtryck på toaletten. Det känns konstigt. Det känns märkligt att hitta hennes näsduk under kudden, och plocka ner kort som hon satt upp på kylskåpsdörren. "För långt borta för en kram" står det på ett såndant där färdigtryckt kort med en orangutang på. Ja, alldeles för långt bort.

Mamma skrev mycket. Hon rafsade ner allt möjligt på kollegieblock och det var allt ifrån stödanteckningar vid telefonsamtal till bibelcitat och inköpslistor till hemtjänsten. Jag har bläddrat igenom allt för att inte kasta något som hon ville att jag skulle se. Bland alla papper hittade jag brev som hon har skrivit till mig och min syster. Kortare notiser på senare år, men dagboksliknande berättelser på 80 och 90-talet. Hon har skrivit till oss ifall vi skulle mista varandra, redan då. Det känns svårt, men nödvändigt att läsa. Jag ska inte bli långrandig, men eftersom mamma älskade visdomsord och dikter kommer här min favorit, skriven av William Ernest Henley. Nelson Mandela fick sin styrka alla år i fängelse utifrån dessa ord:

Invictus (typ oövervinnerlig)

Out of the night that covers me,
Black as the pit from pole to pole.
I thank whatever Gods may be
For my unconquerable soul.

In the fell clutch of circumstance
I have not winced nor cried aloud.
Under the bludgeonings of chance
My head is bloody, but unbowed.

Beyond this place of wrath and tears
Looms but the horror of the shade.
And yet the menace of the years
Finds, and shall find, me unafraid.

It matters not how strait the gate,
How charged with punishments the scroll.
I am the master of my fate:
I am the captain of my soul.

Livet tar tvära vändningar ibland. Livet och döden går hand i hand. För en vecka sedan dog min mamma, hon blev 70 år gammal. Mitt i all glädje och förväntan runt en liten pojke kommer den andra sidan av myntet med livet svepande. Livet är turbulent nu, men det går vidare. Sälv försöker jag förstå och lära mig min nya roll som matriark. För det känns så. Så länge ens mamma finns så är man alltid ett barn. Nu känns det som om min sista hjälp att hålla balansen har försvunnit och det är dax att stå på helt egna ben. Jag försöker komma ihåg vad hon försökt att lära mig om livet. Men samtidigt försöker jag en gång för alla att göra det jag vill, till mig själv, samtidigt som jag försöker se de andra sakerna som jag mår bättre utan.

Mamma hade ett svårt liv. Hon var skör som glas i sinnet och den hårda verkligheten gjorde stora revor i hennes tunna skal. Hennes liv var väl egentligen inte värre än många andras, men hon orkade ändå inte hålla det ifrån sig. De senaste 20 åren har varit en ständig kamp. En kamp mot sjukdom, ensamhet, isolering, ångest och depression. Det har varit så illa att hon önskat sig döden vid flera tillfällen. Mitt i alltihop har yttre faktorer som brist på sjukvård och tablettmissbruk gjort att våra liv har glidit långt ifrån varandra. Långa tider har vi inte kunnat prata alls. Senaste året har vi träffats korta stunder, när hon har orkat. Själv har jag fokuserat på min familj, mina barn, min man och mitt jobb. Hon dog för en vecka sedan, men egentligen förlorade jag henne långt före det.

Hennes största glädje nu var våra barn. De fanns på bilder överallt i hennes lägenhet. Hon hade inte ork att vara med dem så mycket, men hon hade alltid en godisskål framme bara till dem. Vi var med henne när hennes hjärta stannade och det känns som om hon har följde med när vi gick därifrån.

Det här är min mamma, som jag vill minnas henne.

Vi bor i mitt föräldrahem och här sitter mamma i väggarna redan sedan tidigare. Hon matade alltid småfåglarna och jag har försökt följa hennes tradition. Det har inte varit så mycket fåglar i vinter, det var mest under hösten. Senaste veckorna har det nog nästan inte varit någon alls. Men så plötsligt, ett par dagar efter hennes död, dök det upp en ensam Koltrast. Vi har aldrig sett Koltrast här förut. Kanske någon gång på sommaren, men definitivt inte på vintern. Nu har den kommit varje dag. Den sitter och tittar in i köket och smaskar på det vi lägger ut. Ibland står vi och tittar på varandra, koltrasten och jag. Vi ser in i varandras ögon och det känns självklart. Mamma skulle aldrig skicka en hälsning genom någon fånig duva, det är klart att hon i så fall gör det genom en ruggig, svart, ensam koltrast. Du älskade gården och naturen mamma. De sista åren har du bara hört vinden utanför lägenheten och sett solen, månen och stjärnorna genom fönstret. Jag hoppas så innerligt att du nu äntligen får flyga!

My mother died one week ago and we are still trying to andurstand what has happened. She had been sick for a long time and she became 70 years old i januari. She was looking foreward so much to meet little Jonathan and our girls was her pride and joy! Now she will follow us to China in our hearts! In the last few days after her death we have seen a very rare bird in our backyard. It is a Blackbird and it has never been here before. We are allways feeding the birds in the wintertime. It is sitting out side our window and looking in on us, day after day. I think she is sending us a message! I hope so!