Familjen Riselius

Tänkte skriva lite om var våra barn kommer ifrån. Hur det kommer sig att de överhuvudtaget hamnat här. Jag blir ibland så rörd över hur visa de är inne i sina hjärtan. De är nu 6 och 7 år men har livserfarenheter som små gammla tanter. Det har kommit och gått människor i hela deras liv. Nu måste de finna sig en ny framtid, mot alla odds.

En sak är säker. De barn som kommer så långt som till adoption är överlevare. Kineserna skickar inte vilka barn som helst. De må ha handikapp och sjukdommar som är noga dokumenterade, men det är barn som på något sätt har visat sig och utmärkt sig från mängden redan från början. Läste någon stans att om det fanns ett ämne i skolan som handlade om social tillgänglighet och kontaktkunskap skulle dessa barn få toppbetyg. En sak ska man komma ihåg. Asiater, inte minst Kineser, vill inte tappa ansiktet. Det som visas upp i Kina, eller kommer från kina, ska representera sitt land. Så även barnen.

Kina är som bekant ett enormt land. Det går inte att fatta. I Shanghai, som Alma-Li kommer ifrån, bor det 20 miljoner människor... Sanslöst. Kina har en regel som säger att man får bara ha ett barn (sk ettbarnspolitiken). Den regeln betyder att par i städerna får ha ett barn, par på landet kan få ha två, om det första är en flicka. Detta eftersom föräldrarna behöver sonen som arbetskraft när de själva blir äldre. Döttrarna lämnar sin familj och flyttar till sina män, det gör att döttrarnas föräldrar inte kan försörja sig. Så har det alltid varit. Kina är fattigt, ett u-land, det måste man komma ihåg. I varje liten kommun finns det människor som håller koll på sina invånare. Det går inte att bara dyka upp med fler barn, då straffas man. Tvångaborter i sent stadium förekommer. Annars måste familjen betala dryga böter för sitt otillåtna barn. Det kan röra sig om årsinkomster, helt omöjligt för en vanlig bodefamilj att betala. Betalas inte skulden och barnet föds, tas land, hus och egendom istället och familjen hamnar på bar backe utan möjlighet till inkomst.

Det sker förstås massor av aborter i Kina. Där, precis som här, blir kvinnor med barn fast det inte var tänkt. Helt öppet väljs flickorna i första hand bort. För länge sedan (kanske fortfarande) fanns det en speciell vatten hink där det nyfödda flickebarnet stoppades med huvudet nedåt innan det hann ta sitt första andetag. Sedan var det bara att försöka igen. Inte pga ondska hos föräldrarna, utan för att den sociala strukturen inte gav utrymme för något annat.

För att skaffa barn i kina måste man vara gift. Man måste dessutom ha ett tillstånd från myndigheten att få skaffa barn. Om barn blir till utan tillstånd, hos ensamstående eller i familjer med barn sedan förut kommer obönhörligen konsekvenser. Därav är kvinnan skyldig redan som gravid. Följden blir att en gravid kvinna har två val. Antingen gör hon abort eller så föder hon barnet. Om det föds kan hon inte gå till mödravård och det kan inte födas på sjukhus eftersom det i så fall upptäcks. Där fick våra flickor den första gåvan av sin mamma i kina. De fick växa färdigt. Sedan föds de någonstans där ingen vet. Det kan vara på landet i en ladugård tex. Någonstans där folk inte kan svallra till myndigheterna. Efter det finns ytterligare två val. Behålla barnet och låtsas som ingenting. Då får barnet inget ID-nummer. Det kan bara gå i skolan mot mutor. Det kan inte få sjukvård. Eller så lämnar man bort det. Då fick våra flickor en chans till av sin mamma.

Många barn lämnas bort direkt. Våra flickor var uppskattade till ca 2-3 månader när de dök upp på en trottoar någonstans i en låda. Någon kanske ändå ville försöka. Någon har hållit dem, matat dem och älskat dem så länge hon kunde. Sedan såg hon ingen annan råd. Kanske stog hon där, en bit ifrån, för att se att sitt barn verkligen hittades av någon innan hon gav sig av. Där fick flickorna sitt nästa liv. Så hamnade de på en polisstation och sedan på barnhem. Det sätts alltid in annonser och man söker de biologiska föräldrarna. De hittas förstås aldrig. De är sedan länge försvunna i myllret av anonyma kineser.

På barnhemmen tas de om hand av sköterskor, ibland bor de i fosterfamiljer. De blir ett nummer i den långa raden av barn som fötts mot alla odds. Sköterskor kommer och går, förhoppningsvis kan de få lite extra kontakt med någon. Eller så smälter de bara in i väggarna. De har inget eget. Ofta rakas de en gång om år och har samma kläder som alla andra. Ändå vill de vidare. En dag beslutar sig barnhemmet att välja ut ett antal barn för adoption, våra har haft turen att ha blivit sedda och återigen har de fått chansen till ett nytt liv. Med hjälp av en massa främmande männsikor har banden knutits till oss främligar på andra sidan jorden och de har tagit steget ut i sin nya framtid.

Det här är barn som aldrig kommer att kunna hitta sin bakgrund. Den är för evigt borta. Den minimala chans som finns vore att kina själv öppnade sina bestämmelser och att mammorna själva skulle kunna följa trådarna efter sina barn till barnhemmen och sedan till oss. Men det tror jag inte. Då skulle det behövas en stor stor förändring av hela det kinisiska samhället först, typ revolution.

Jag brukar sända en tanke till mammorna där borta ibland. Kanske jag kan förmelda på något sätt att de hamnade rätt och att allt blev bra.

Nu ska vi ju hämta en pojke, och det är många som förvånas över det. Faktum är dock att det är mycket pojkar som adopteras från Kina. De flesta av dem med "special need" (se tidigare inlägg). Folk som redan har en pojke föder förstås pojkar de inte kan behålla också. Föder man en pojke med ett synligt handikapp kanske man väljer att chansa en gång till för att få ett friskt barn. Sjukvård kostar pengar, man har helt enkelt inte råd. De nationella adoptionerna i Kina ökar också. Efter att man har fått en biologisk pojke adopterar många en flicka. Det finns dock en hake. Hon ska vara frisk, interligent och vacker. De andra flickorna åker utomlands. Därför har också kötiderna för adoption blivit mycket längre, och barnen äldre vid adoption. Lite spekulativa tankar från mig, men så tror jag att det hänger ihop. De rika i kina kan ha hur många barn de vill, de har råd att betala sina böter. De fattiga lämnar eller tom säljer sina barn till barnhem som säljer dem vidare till andra kineser som vill adoptera en gullig flicka. Jag har tom läst och sett intervjuer med människor från kina som berättar att det är en stor marknad  av barn. Folk adopterar flickor till sina söner, som framtida brudar. Vackra interligenta barn i 5 års åldern är högvaluta. Det finns många människor i kina som faktiskt har förlorat sina barn på detta sätt. Det finns folk som arbetar bara med att försöka hitta de bortförda barnen.

Mitt i alltihop står de ensamma mammorna som inte ser sig någon annan råd, och de övergivna barnen som fort får lära sig att det gäller att ta alla chanser man får här i livet. De är överlevare!