Lite uppdatering
Han har visat att vissa saker sker oavsett vad vi har tänkt. Det är som om viktiga saker i våra liv vore förutbestämt. Det gäller bara att vi ska kunna lyssna på våra hjärtan och fånga de chanser vi får. Jag ska berätta en hemlighet. För att ni ska förstå måste jag börja från början:
När man bestämmer sig för att adoptera ett SN-barn (special need) väljer man först ut vilka diagnoser man kan tänka sig. Det går naturligtvis inte att välja allt som finns eftersom det finns så många. Det går däremot att specificera vad man inte kan tänka sig. Man kan specifisera vilka handikapp och sjukdomar man kan ta emot och i vilken grad. T ex avsaknad av arm (båda eller en). Avsaknad av fingrar (båda händerna eller bara den ena). Neurologiska problem (förlamning från rygg, armar, helt eller delvis) etc. Det var med en känsla av avsky mot oss själva som vi två gånger har gjort dessa val. Alma-Li fanns ju bara där, utan några val (se tidigare inlägg). Men vi har gått så lång väg för att nå våra barn, så vi tog oss helt enkelt friheten att vara själviska och göra vårt urval. Vi försöker tränga undan det faktum att det var barn, de mest behövande, som vi valde bort. Vi hoppades att det skulle finnas någon annan, någon annanstans, som inte var lika själviska och upptagna av sina eget självklara liv som vi.
En av de diagnoser vi alltid har undanbett oss är läpp och gomspalts barn (LKG-barn). Vi har ingen annan ursäkt än att vissa av dessa barn, med större spaltproblem, får problem med uttalet. Det kan krävas ganska stora resurser att få ordning på allt med tandproblem, öronproblem, språkproblem, plastikoperationer etc innan man blir klar, efter många år. Alma-Li har varit extremt vältalig, pratar fort och mycket. Dessutom har hon ett dockansikte. Vi tänkte, när vi väntade Nikolina, att det kan inte vara lätt att komma hit med ett nytt språk, svårigheter att göra sig hörd, förstådd och med uppenbara ärr och skevhet i ansiktet. I skarp kontrast mot sin storasyster som plöjer fram i 120 km/tim. Så därför kryssade vi aldrig i LKG på våran lista. En liten tom ruta på ett papper gjorde att massor med tänkbara barn, till oss, försvann. Vi hoppas att någon annan, med en renare själ, hittade dem istället.
Det första vi såg när vi hämtade Jonathan var hans läppspalt. Första stunden var det så himla mycket annat så jag kunde inte få ihop varför hans amorbågar inte passade ihop. Inte förrän någon dag senare nämnde jag det till Erik. Vi hade alla kommenterat hans tänder eftersom han ser ut som en piraya i munnen. När vi började räkna såg vi dock att han har för många framtänder. Bakom ärret i läppen finns en extra framtand i 90 grader, vilket är typiskt för barn med åtminstone läppspalt. Det genomfördes ju en läkarundersökning på hotellrummet ett par timmar efter att vi fått Jonathan. Den var ytlig, summarisk och nästan komiskt snabb. Jag gör valpbesiktningar mer ingående än så. Vad läkaren dock var mycket intresserad av var svalget och munnen. Eftersom Jonathan låg naken på vår säng och var hysterisk fick vi vara två som våldhöll för att han skulle kunna titta. Jag förstod inte då vad han tittade efter, men det måste ha vartit gomspalt. Jag har ingen annan förklaring. Han sa dock inget.
När vi skulle till Jonathans barnhem för besök frågade vi hans nannysar och föreståndaren om ärret på läppen. För ingenstans i hans papper eller historia finns något om läppspalt eller liknande. Där står bara att han lämnades utanför ett sjukhus när han var en dag gammal. Först rådde det lite förvirring bland nannysarna och föreståndaren vad som egenligen hade hänt. Eftersom de pratade kinesiska så vet jag inte vad de bestämde sig för tillslut. Men tolken summerade det som att han nog hade ärren när han föddes och att det nog hade hänt i mammans mage.
Nog för att jag kan se dum ut ibland, men så dum är jag inte. Helt klart är det någon som inte talar sanning. Antingen kom han senare till barnhemmet, opererad och klar. Eller så fixades han där. Det är klart att det hade varit mycket svårare att matcha honom med en familj, med 2 SN. Så eftersom det ena ändå var reparerat så... Ja, jag vet inte. Det spelar ingen roll längre.
Tack gode Gud, eller vem som ligger bakom, för att någon någonstans raderade det som vi hade valt bort. Så att vi till slut hittade varann. För nog är vi stöpta för varandra, det finns ingen tvekan. Vi kom hit till jorden för att träffas, det känns ända in i märgen. Det går bortom det ofattbara, bortom tid och rum. Ödet ville det så, det kunde vi inte överlista trots alla samtal, alla val och alla underskrivna papper. Trots vår iver att styra vår framtid, blev det som det var tänkt i alla fall. Det styrker min tro att tiden går ihop. Framtid, dåtid, oändlighet. Vi finns tillsammans var vi än föds och hamnar. Vi hittar varandra iallafall. Det är någon mening med allt, bara lyssna till vår inre röst. Inte på andra. Vi möts och skiljs i olika former, men vi sammanstrålar. Bara vi ser tecknen och vägen vi ska gå. Kanske har vi tränat länge, länge i vårt universum. Tack slumpen, som gjorde att rätt människor kom i vår väg, de som gjorde de viktigaste valen. De som förde oss samman.
Nej, nog med tankar som flyger och över till lite mer synliga saker. Här är lite bilder som jag äntligen har laddat upp.
Jonathan, in action.
Han har ju systrar att lära sig av...
Han älskar sina systrar.
Oftast iallafall...
Han gör vad som helst för godis.
Det är inte storasystrarna sena att utnyttja.
Lugn och eftertänksam ibland.
Men för det mesta, en spjuver.
Än är cykeln för stor, men Jonathan växer så han knakar och äter därefter
så snart når han ner till tramporna.
Återkommer så fort jag får tid med mer om vad som händer här hos oss, med vårbruk, växthus, sköldpaddsägg och annat smått och gott.
Resefilm 1
Det blir bara en bråkdel och jag tar mig friheten att som skapare välja ut de bilder som betytt mest för mig. Därför speglar de kanske inte det egentliga innehållet för andra, men för mig. Man kan ju uppleva samma händelser så olika.
Denna första lilla del är små bilder om innan vi for, när vi åkte och vår tid i Shanghai. Några ord som kan sammanfatta det hela skulle kunna vara: förväntan, glädje, ivrighet, vemod och beröring.
Ting Ting! We hope to see you soon again! By then we hope that you have, like us, more than one beautiful child and that you and your family will blossom! You are worth it girl!!
Open the window below and don´t forget to start your sound on your computer!
Nikolinas dag - The face of a hero.
Under slutet av vår resa besökte vi Nikolinas barnhem. Nikolina var nästan 4 år när vi hämtade henne. Hon sades vara från staden Tianjin, ca 12 mil utanför Beijing. Städerna ligger så nära varandra och det bor så mycket folk överallt så de 12 milen var 4 filiga hela vägen. Vi åkte buss dit från Beijing.
Hon hittades någonstans utanför Tianjin, men hennes "finding spot" var så långt bort så vi fick inte tag på någon guide som ville följa oss dit. När hon var ett par månader gammal kom hon till Tianjins barnhem, via någon polisstation som alla andra. Sedan vet vi inte egentligen alls var hon har varit de första två åren. Enligt en volontär, som jag då hade kontakt med via internet som jobbade på barnhemmet, skulle hon först ha befunnit sig i fosterhem. Sedan skulle hon av någon okänd anledning ha kommit tillbaka eftersom fosterhemmet ansågs undermåligt på något sätt. Det var något med löss bla. Efter att ha sett hur folk bor i Kina kan man fundera på hur det då kan ha sett ut. En ganska framgånsrik kines bor ju, vad vi har kunnat förstå, i en mycket låg levnadstandard. Efter hennes mellanlandning tillbaks i Tianjin har hon sedan flyttats till ett barnhem i Beijing. Detta fick vi som sagt veta av den modiga volontär som, mot alla principer, faktiskt sa som det var. Det hade vi aldrig fått veta annars. Den stackars mannen råkade förövrigt i ett så häftigt gräl med direktören i Tianjin så han blev avskedad senare. Jag hoppas att det inte var vårt fel.
När vi hämtade Nikolina försökte vi få så mycket information som möjligt från direktören på barnhemmet i Tianjin. Men hon var hård. Hon förnekade att Nikolina överhuvudtaget hade bott någon annanstans. När vi tillslut sa att vi VET att hon har gjort det gav hon vika och erkände att så hade varit fallet. Vi fick dock absolut inte kontakta barnhemmet ifråga och vi fick inte veta vad det hette, bara ungefär var det fanns, i Beijing. Tack vare en envis guide med stort hjärta kunde vi via hennes vänner och bekanta bland alla andra Beijings guider få reda på lite mer om var det kanske kunde ligga. Det bor ju ca 12 milj människor i Beijing så vi behövde lite mer att gå på än den information vi fått.
Alla som känner mig vet att jag ger mig aldrig. Vi tog med oss guiden och en ovetande taxichaufför ut i Beijing med målet att hitta barnhemmet. Den stackars mannen körde och körde, inte långt men runt, runt. Han och guiden sprang omkring och frågade alla de mötte. Folk pekade hit och dit. Men tillslut hamnade vi rätt. På en liten sliten bakgata hittade vi det hem som Nikolina hade haft de senaste två åren. Vi såg direkt att vi hittat rätt. Nikolina kände alla som fanns där. Hon blev glad! Det var torftigt och enkelt men med snälla människor. Hon hade lämnat sitt hem och flyttats tillbaka till Tianjin 14 dagar innan vi hämtade henne. Stackars liten, hon kände ingen. Kvar i Beijing var bla hennes bästa vän XiaXia som följt henne hela hennes liv och som kommit till Beijing samtidigt som Nikolina. De tog varandra i handen och XiaXia fíck gråtande stå kvar bakom staketet när vi åkte därifrån. Ett år senare fick vi dock veta att hon adopterats till Belgien och det gjorde oss så innerligt glada. Vi kunde inte få henne från våra näthinnor.
Denna gång hade vi haft kontakt med barnhemmet i Beijing innan och vi var väntade den 29/3 vid 9.30.
Resan började med att vår guide Rose skulle hitta två st taxibilar. Det innebär att man med fara för livet springer omkring bland alla filer och försöker vinka in någon taxibil som är ledig. Har man tur hinner man slinka in före någon annan som också kommer springande. Rose ratade dessutom alla kvinnliga chaufförer eftersom hon påstod att de inte hade något lokalsinne. Alla taxichaufförer ratade oss också eftersom vi såg så besvärliga ut med ungar, barnvagn och allt. Tillslut lyckades vi lura in en, som trodde att Rose var ensam. Erik, GI och Nikolina hoppade fram och intog den. De skickades iväg med beskrivning om var de skulle.... Efter en stund lyckades vi med samma fint igen och jag, Jonathan, Alma-Li och Rose åkte iväg. Rose hade aldrig varit till detta barnhem så hon hade ingen aning var vi egentligen skulle. Vi hamnade dock ganska smärtfritt vid den affär där vi skulle sammanstråla med direktören för Meng En, som Nikolinas barnhem heter. Problemet var bara att den andra taxin aldrig dök upp. Nästa problem var att ingen hade någon annans telefonnummer. Efter ett tag blev vi ledda till vår slutdestination ett kvarter bort och Rose och direktören gav sig ut på jakt efter den försvunna taxibilen.
Jag, Alma-Li och Jonathan blev placerade i det sk lekrummet som jag så väl minns. Pianot stog kvar. Fortfarande inga leksaker så långt ögat kunde nå. En grupp barn sprang omkring på innergården och i rummet där vi satt. I sovrummet bredvid hade de någon form av undervisning. Det var flickor och pojkar från 2 till 7 års åldern. De äldre var, vad jag kunde se, mer eller mindre mentalt handikappade. Det gav mig dock en stund att få tala med direktören, med guiden som översättare. Efter en halvtimme dök Erik med sällskap iallafall upp. De hade fastnat i trafiken. Och det var tur, för i den bilen satt ju huvudpersonen för dagen -Nikolina.
Alla nanniesar ( 3 st) var så glada. Direktören var ännu gladare. De tyckte att hon hade blivit så stor! De var dock bekymrade över att hon hade så kort hår, vilket fick mig att skämmas lite. De smekte henne och pratade med henne. Själv var hon allvarlig, inte ett leende på hela tiden. Hon säger själv att hon inte minns någonting nu (ganska precis 3 år senare). Hon tyckte, som Alma-Li hade tyckt, att det kändes konstigt att de var så familjära med henne utan att hon kunde minnas något tillbaks. Avsaknaden av känslor var nog det som förvånade tjejerna mest. Nikolina har dock alltid haft problem med mardrömmar och sk nattskräck. Hon vaknar sjöblöt av svett och är livrädd. Det har nästan försvunnit det senaste året, men efter resan har hon haft det mycket jobbigt med sina drömmar. Hon minns dock aldrig vad hon har drömt och det går inte att väcka henne, så jag vet inte vad det är hon måste bearbeta så intensivt. Kanske utsatthet, ensamhet, oförmåga att påverka, ovisshet, skilsmässor och förvirring.
Det stog förstås på skyltar att man inte fick fotografera eller filma, men så länge ingen sa något stängdes inga kameror av.
This is the face of a hero. He is taking care of the Meng En ophanage. He and two nannies are living at the orphanage with the children. He and the nannies are very happy and loving people. They try to take care of the children the best they can, with very little resorses,
Jag förstår att Nikolina hade en förkärlek för Erik, för med denne man som förebild måste hon ha fått en fantastisk "fosterpappa". Det syntes att barnen tydde sig till honom och det var fantastiskt att se hur avslappnad hela stämningen var på barnhemmet. Jag sa att barnen verkade ha det mycket bättre där än på de stora statliga barnhemmen. Han svarade att det visste han redan, de hade inte mycket leksaker men de kunde ge mycket kärlek!
Det famkom att detta lilla barnhem, som numera inte syntes från gatan ens, var ett privat barnhem. Det hade inga statliga resurser och var därför egentligen inte godkända att ha hand om adoptivbarn. De är helt beroende av privata donationer, han sa inte från vilka. Barnen dyker upp från andra, statliga barnhem, vid 2 års åldern och adopteras bort ett par år senare. De får aldrig några uppdateringar och är liksom bara en hemlig station för omhändertagande en tid i barnens liv. Adoptivföräldrarna får inte reda på att barnen bott där, eftersom de ju inte egentligen är godkända. Barnen kan aldrig berätta. Vid det laget de kan sitt nya språk har de ju "glömt".
Här är gruppen av barn som vi fick träffa. Pojken till vänster längst ner med blå tröja och bruna byxor, sitter på en hink. Han satt där hela tiden och hade downs syndrom. I rummet innanför satt en sköterska med in 2 årig flicka som kommit från barnhemmet i Beijing bara några dagar tidigare. Hon satt också på en hink för potträning hela tiden. De nyanlända barnen får en "egen" sköterska de första veckorna för att minska stressen med den nya miljön. 
Potträning. Sköterskan sitter förövrigt på Nikolinas gamla säng. 
Nikolinas sköterskor var sååå glada att vi kom. De förundrades över att hon hede blivit så lång! Nikolina själv var mer förvirrad i sina känslor. Hon säger att hon inte minns något, och jag tror att det är sant. 
Alla var så glada. Små, stora, långhåriga, snaggade. Men ett hade de alla gemensamt: en oviss framtid som de lyckligtvis inte kände av just nu. De hade en trygg liten oas här på en av Beijings bakgator. 
Förstånd, eller ej. Det spelade ingen roll. Alla var med varandra så gott de kunde. Det enda i leksaksväg jag såg var dock ett gummiband och en jojo.
De hade iallafall människor!
Så tappra. duktiga små barn som gjorts helt beroende av en privat institution för att kunna vara... bara barn. Vad kommer att hända med dem sedan. Vad händer när dessa människor som dedikerat sina liv till detta inte finns mer. När de bara återgår till en siffra bland alla andra, på de statliga barnhemmen med personal i uniform?
I det område där barnhemmet ligger byggs det för fullt. Allt gammalt rivs och blir till nya skyskrapor för de som har råd att bo där. Allt runt om var i stort sett rivet nu. De står näst på tur. Var ska de ta vägen sedan?
Så långt borta, så lätt för oss att gå vidare, så lätt att bara glömma.
Det vore ju enklast.
Jag önskar att jag kunde vara enkel!
Lugn morgon, eller...
Nu vill jag inte att ni ska få uppfattningen att Erik inte har funnits till hands, att han på något sett har smitit undan eller att jag menar något ironiskt med det jag skrivit. Erik har gjort så gott han har kunnat. Han är min klippa. Men när det kommer till kritan så är det bara så att vi lever i ett samhälle skapat av män. De är trygga och bra på många sätt, men en sak kan de aldrig ta ifrån oss: Vår intuition. Hur det än är så, när det hettar till med sådant man inte kan se eller sätta ord på, då behövs det en mamma. Men imorgon tar mamman lite ledigt! Kanske jag hinner bli människa nog att färga håret till helgen, vem vet?
Jonathan har lossnat betydligt och blivit mycket mer avslappnad. Han har intagit golven, stolarna, trapporna, borden, sofforna, väggarna och snart taket. Det är så roligt att se hur han kommer på att han får. Han får prova, träna, utforska, skratta, prata, gråta, vara arg, ja allt en tvååring ska göra. Han är intresserad av djuren och är inte alls lika rädd. Idag försökte han t.o.m att röra lite på en av katternas öron. Han säger mamma åt allt. Pekar överallt och kommer med konstiga små ljud, varianter på "mamma". Han blir så glad när han ser oss i familjen men är mycket avvaktande till de han inte känner. Han känns helt naturlig och fast han bara har varit här i en vecka skulle ingen utifrån inte kunna se att han inte har funnits här jämt.
Jag är lyrisk över detta barn. Jag älskar de alla tre, men det är fantastiskt att få vara med om ett sådant öppet litet barn som bara slukar mig med hull och hår. Tjejerna var så avvaktande ganska länge. Man fick förtjäna deras respekt och kärlek och det tog tid. Det var det värt, men jag fick aldrig den rivstarten med kärlekskänslor som jag har fått denna gång. Denna öppna lilla pojke som älskar att man kittlar honom, kramar honom, busar med honom och tröstar honom. När vi var på barnhemmet förstod jag att det var få sköterskor på många barn. Men det var samma. Han måste ha knytit an till dessa ansikten det lilla han fick av dem, för knyta an, det kan han!
Ska försöka ladda upp mer bilder till helgen och skriva mer ingående. Det är så mycket jag vill berätta!
De första dagarna
Egentligen så har allting gått så fantastiskt bra. Alla har klarat sig hem utan några bestående fysiska eller psykiska mén. Jonathan har klarat sin livsresa galant. Han sover kanonbra på nätterna, somnar lätt i sin säng bredvid våran. Det är inte lätt att plötsligt ta sig fram i vinterstövlar och galonkläder, men han kämpar tappert. Det enda problemet som har dominerat helt är hans stora djurfobi. Vi har dock två katter, två hundar, två sköldpaddor och två hästar. Sköldpaddorna går ju att hålla instängda, hästarna likaså. Men hundarna och katterna bor ju här. Vi har dessutom utnyttjat alla vi känner så mycket redan, så djuren måste finnas här oförändrat. Jonathan måste helt enkelt vänja sig.
De första två dagarna hade han total panik. Hela hans vakna tid gick åt till att spana efter något djur. När han såg något gallskrek han. Eftersom djuren vill vara där vi är gallskrek han alltså konstant. Han har klängt hysteriskt på mig och Erik all vår vakna tid. Tillslut började han kunna lugna sig i soffan, i ena hörnet. Däreifrån har han sedan igår långsamt börjat prova att stå på golvet. Nu springer han efter oss, om han måste. Men det är med protester. Igår kväll kunde hundarna ligga på golvet nedanför honom och han var så lugn att han åt en glass och pekade på dem. Nyfikenheten tar dock över mer och mer. Han pekar på allt och hummar ljud hela tiden. Han leker gärna med bilar, bollar, kritor och klossar när inga djur är närvarande.
Det låter hårt, men det finns ingen annan väg att gå. Djuren är här. Så länge han inte visar några fysiska sjukdomstecken på päls måste han helt enkelt så småningom släppa sin fobi. Jag tror i och för sig att han, trots sin lite kaxiga attetyd, är väldigt spänd och rädd. När det då kommer något (typ våra djur) som triggar igång en oro, då tappar han alla hämningar. Det kommer säkert att bli bra, men nog känns det både i min rygg och i min ork.
Idag var det min matardag hos hästarna. Det är tre stycken som ska ha mat. Mio (boxern) är alltid med, så även denna gång. Jag hade tur och Jonathan somnade i bilen på vägen dit. Efter första hökärret vaknade han dock och fick komma ut ur bilen. Eftersom Mio var närvarande började hysterin igen. Han klängde sig fast som en fotboja på mig vilket gjorde att jag tillslut var tvungen att placera honom i kärret för att komma vidare. På så sätt matades hästarna. Min fina frieserhäst blev otroligt förvånad när hans hökärr dök upp i hagen, som en liten krubba, innehållande ett litet jesusbarn i röda galonbyxor. För att kasta ut höet var jag tvungen att ställa ner den tvåbente. I ilska och hysteri föll han pladask frammåt (i svag nerförsbacke) med ansiktet rakt ner i en hästskithög. Hela ungen var full i hästskit (det är rätt geggit i hästhagen nu). Herregud vilken misär! Trots det kan jag inte låta bli att le när jag tänker på det komiska i det hela. Stackars Kai Ming, han måste helt enkelt vänja sig. Han föll ju mjukt i allafall!
Nu sover han en stund, därför kunde jag komma åt datorn. Det krånglar men USB-minnet och överföringen av alla bilder men jag lovar att det kommer en bildbomb snart!
Under dagen har jag och Jonathan också hunnit vara till min mammas lägenhet för slutbesiktning efter städningen. Det var konstigt att komma dit i tomma rum. Jonathan sprang omkring så glad, eftersom det var djurfritt, och pekade på allt. Tänk om mamma hade fått se det! Jag hoppas att hon ser det från någon annanstans. Nu har jag iallafall varit där för sista gången. Underligt.
Kramar från oss till er alla som tycker att det är roligt att läsa om oss! Det värmer och det glädjer oss väldigt mycket!
Hemma!
Resan hem gick bra men den var dryg. Jag är trött, så in i döden trött. Alla barn och vuxna skötte sig galant. Minimalt med tjafs och även Jonathan visade sin bästa sida. När vi kom till Arlanda, efter bytet i Köpenhamn, var klockan ungefär 4 på natten, kinesisk tid. Alma-Li och GI hade genomdrivit att sitta bredvid varandra i Kinaplanet vilket gjorde att Alma-Li inte hade sovit en blund. (Det gjorde hon i och för sig inte de tidigare gångerna heller, så det var nog inte helt och hållet GI´s fel). Hur som helst så resulterade sömnbristen i att hon somnade på Köpenhamnsplanet istället. Det i sin tur gjorde att hon var arg som ett bi när vi väckte henne på Arlanda. Följden blev att hon i och för sig gick själv genom hela flygplatsen från utrikes till inrikes. Men hon gjorde det skrikande, gråtande och slående på mig. Alla tittade på vår skamfilade skara. I Sverige var ju klockan ungefär 10 på kvällen, så det var en hel del folk i farten. Jag försökte hålla god min hela vägen och sa, slå du, bara du går själv för det fanns inga armar att bära med. Hon gick, och slog.
Det hände en olycka vid ett blöjbyte på Kinaplanet vilket gjorde att stackars Kai Ming var byxlös. Vi hade inte tänkt på att ta med några extra par byxor så han satt under Arlandafärden stirrande i intet iförd tröja och blöja. Det gjorde inte familjens intryck på yttervärden mer trovärdigt. Men som tur är var det nog ingen som kände igen oss och det var förhoppningsvis inga människor närvarande som vi kan tänkas stöta på senare.
Efter Kinaplanet, som tagit ungefär 9 timmar bytte vi alltså plan i Köpenhamn. Det var ingen längre väntetid, men jag var så oerhört trött. När vi kom in på planet som skulle föra oss till Sverige, kändes det så fantastiskt skönt att höra den svenska besättningen. Vi var nästan hemma. Vi satt längst bak i planet. Erik, Kai Ming och Nikolina satt framför mig. Jag, Alma-Li och GI satt längst bak på vänster sida. Jag satt närmast fönstret. Alma-Li slocknade ganska omgående och GI sjönk in i ett korsord. Jag lutade huvudet mot fönstret och tittade ut. Det var en klar kväll och det var en nästan drömlik känsla när planet gasade på, kraften lyfte oss och vi flög den sista biten till Sverige. I högtalarna hördes kaptenens trygga stämma, på svenska och jag slappnade av lite grann. Jag kände mig som ett litet barn som lyftes över från soffan till sängen, hängav mig helt till någon annans kraft för en stund. Där ute var det mörkt och det enda som syntes var de blinkande lamporna på vingarna. Tankarna tog mig till det fantastiska vi har fått vara med om. Undret som är livet. Alla som finns, kommer att finnas och har funnits. Tårarna började rinna en stund och det var så sagolikt stilla och skönt!
När vi tillslut närmade oss Arlanda går känslan inte att beskriva. Ute var det helt stjärnklart upp mot rymden. Inga moln under oss. Längst ner långt, långt borta glimmade hela städer som små öar i ett svart hav. Det såg ut att vara på låtsas, och det går som sagt inte att förmedla hur fantastisk bilden var. Än en gång slog det mig hur små vi är bara en liten, liten bit ut från himmelens perspektiv. Vi är ingenting, bara en vacker siluett tilsammans, men så fantatisk och pulserande ändå. Jag kommer nog aldrig att få uppleva något liknande igen. Det var mäktigt, så stort och obegripilgt.
Nej, nu börjar jag balla ur. Imorgon ska jag ta nya tag och skriva lite mer om hur det går här hemma. Det har inte varit någon dans på rosor kan jag avslöja. Vi tar en dag i taget!
The only way is up!
Vi kom som planerat hit till Penta hotell i Beijing. Vi har bott här alla tre gångerna vi adopterat och nu är vi alla överens om att det här hotellet nog borde ha gjort sitt. Små rum, dålig ac, ingen roomservice. Överhuvudtaget har det gått ner sig till att bli ett ganska gammalt, slitet hotell som hade sina glansdagar för länge sedan. Förut kunde man gå direkt in i ett stort varuhus från lobbyn. Men nu har de stängt den passagen. Som tur är har vi ju connected rooms, så kidsen kan ju springa emellan.
Vi har hunnit besöka den förbjudna staden med egen guide samt varit till kinesiska muren. Vädret är kanon! Som svensk sommar. Alla fruktträd har så svällande knoppar att man gråter en skvätt inombords när man tänker på att de slår ut lagom till att vi åker hem. Men man kan ju inte få allt.
Tjejerna är jätteduktiga. Inte är det så lätt att få en lillebrorbebis på andra sidan jorden. Sitta på små hotellrum, eller gå på museum och sånt hela dagarna. Inget Bolibompa, ingen Idol, inga kompisar, inga rutiner, ingen skola. Dessutom är de själva med om omtumlande saker med fd barnhem, nannies, folk som stirrar och pekar. Men det går faktiskt riktigt bra.
Lillebror då? Ja han blommar! Han är helt fantastiskt klok. Hänger med på allt, grinar aldrig (annat än när han ska sova). Han njuter i fulla drag, precis som vi. Han vill äta allt som vi äter, och mycket! Han är en riktig liten skojare, finulrig och lite busig. Nu har han börjat låta också. Inga speciella ord, men han låter nöjd. Mamma och pappa sa han flera gånger igår!!!
Idag ska vi åka till Nikolinas barnhem, det ska bli så spännande!
Det är inte alltid så roligt att bli storasystrar. Men alla gör så gott de kan.
Det finns en fin innomhuspool här. Men i Kina måste alla ha badmössa.
Pekinganka har vi nu ätit två dagar i rad!
Två fina flickor vid kinesiska muren.
Fin pojke också!
Det är så mycket som ska upptäckas! Livet! Tingen! Orden!
Hur funkar allt egentligen?
Det var en bit till kinesiska muren igår så här får ni några exempel på hur finurlig och öppen Jonathan KaiMing är när han inte är livrädd som förra veckan.
Återkommer snart! Nu vidare ut på nya äventyr!
Ett stort steg ut i framtiden!
Igår blev det en så lång dag så att jag hann inte skriva någon blogg. Jag var helt enkelt för trött igår kväll. I förrgår var Kai Ming jätteledsen. Han grät och grät. Skrek och var förtvivlad och arg hela eftermiddagen. Jag låg hos honon i sängen i flera timmar kändes det som.
Igår var vi till hans barnhem. Vi träffade de två nannies som har haft hand om honom mest. De förklarade för honom på mandarin vilka vi var och att allt var OK. Han flyttade gärna över i deras famnar och lyssnade på vad de sa. Han flyttade lika gärna tillbaks till mig igen sedan, ingen gråt. Däremot fick både jag och Erik en stark känsla av att hela besöket gjorde honom lugnare. Han slappnade av betydligt efteråt och kanske han ändå fick knyta ihop alla sina lösa trådar och nysta upp lite förvirring runt allt.
Han hade tydligen varit mycket ledsen när han lämnade barnhemmet i måndags, enl nannysarna.
På vägen hem hämtade GI sin skräddarsydda kostym som var färdig och sedan mannekängade hon stolt.
Kai Ming hade som sagt slappnat av och satt inte längre fast som i tavlan "Skriet" av Edvard Munch , så jag plockade faktiskt fram lite av våra medhavda leksaker. Tänk då började han torka tårarna och lyfta blicken. Han tog plötsligt steget in i famtiden och började utforska. 
Sedan har det bara blivit bättre. Idag har han t.om börjat bli lite busig!
Efter 4 dagar börjar han släppa sin gard och vågar sig på att le!!!
Nu är skrattet här för att stanna!!!
Det är tur att man har en digitalkamera, för ni skulle inte tro mig om jag berättade hur många bilder jag har måste tagit, hur tjejerna har kämpat och hur länge jag har legat på golvet i någon form av pilatesställning för att få dessa bilder förevigade!
Imorgon åker vi vidare till Beijing. Hoppas alla sover bra i natt för vi ska åka till flyget kl 7. I natt sov sonen från 21.00 till 08.50, innan vi fick väcka honom. Han somnar fint i våran säng, tar kanske 10 minuter medan någon ligger bredvid och tittar på TV. Han störs inte av att andra springer omkring. Sedan lyfter vi över honom till spjälsängen. Nemas problemas!
Utsikt från hotellfönstret.
Vi hörs i Beijing!
Fnitterdag
Idag har det inte varit något speciellt annat än några fler papper som skulle skrivas på igen. En webbkamera dök upp vid ett tillfälle. Men eftersom allt går på löpande band gör vi bara som vi blir tillsagda. På förmiddagen var vi till ett museum där man kunde gå ner i en krypta där någon kejsare blivit begravd för x-antal år sedan. Vi är osäkra på årtal, men vi har ringat in det till någon gång före eller efter Kristus (under Han dynastin, om det säger någon något). Barnen var glada iallafall och det var faktiskt intressant.
KaiMing har varit både arg och ledsen idag. Men det gör inget för han har visat så fina framsteg. Han älskar att åka vagn! När han inte får kliva i springer han efter den, så han kan faktiskt springa! Han blir så ivrig när vi tar fram vagnen så att han gärna kliver i själv alltid bärande på sin orangea ballong.
Med varierande resultat.
Han äter duktigt, börjar försöka själv och gillar choklad!
Vi fick den officiella bekräftelsen på vår adoption idag. Vi blev så himla fina på bilden, jag och Erik. Vi ser så glada ut, men KaiMing ser mest ut som om han ropar på hjälp...
I övrig inget speciellt, annat än att farmor och tjejerna har varit en runda på stan ensamma. Det har involverat mycket interaktion med kineser. Bla i samband med blusprovning (farmor har vist BH´n, som tjejerna sjöng). Vi är glada att hon hade BH`n på sig eftersom det inte finns några provhytter i Kina. Sedan var det visst någon incident vid ett akut toalettbesök (hål i golvet utan toalettpapper) på MC Donalds. Men det får bli någon annan gång.
Erik konstaterar att
- kinesiska bilförare är värre än Solvallakuskarna på att köra i halvspår
- kinesiska skyltdockor har västerländskt utseende
- kinesiska damer gillar svenska, blommiga blusar
- kineserna är högljudda
- kineserna gillar akvariefiskar
- kineserna är väldigt skrockfulla
- kineserna har en nyare bilpark än svenskarna
- kineserna inte bryr sig särskilt mycket om rödljus
- kineserna kan transportera 16 jättestora vattenbehållare på pakethållaren på en mopedcykel
- kinesiska guider tror att man inte klarar något själv
- kinesiska barn är betydligt mindre livliga än mina barn
- kineserna kan köra bil utan registreringsskylt
- kinesisk kläd-REA består av kläder upplastade i stora högar
- kinesisk bakgrundsmusik spelas på hög volym
- kinesernas klädstorlek inte passar min mor
- kineserna funderar över hur jag kan ha kinesiska barn
- kineserna har många anställda på varje ställe
- kinesernas håligolvettoalett inte passar mig. Ffa inte min mor.
- kineserna har svårt att förstå min kinesiska dialekt
Vilket underbart land!
Ett 2-årigt spädbarn
Jonathan blev lämnad av sin mamma som absolut nyfödd, bara någon dag gammal. Sedan har han, enl vad de säger, bott på barnhemmet. Där ska enligt tidigare info vara ca 1 nanny på 20 barn. Man kan räkna ut att det blir inte många minuter för varje då. Både jag och Erik tycker att han är precis som ett litet, litet spädbarn.
Han skriker när han är hungrig, när han har bajsat i blöjan, när han blir rädd och när jag försvinner. I övrigt syns inga särskilda känsloyttringar. Han är dock mycket uppmärksam och är mycket intresserad av det som händer runt omkring. Håller gärna ögonkontakt och iakttar intresserat, men avvaktande allt som sker.
Han kan stå, men står där man ställer honom. Sedan vaggar han tills man leder honom någon annanstans¨. Springa tror jag inte att han kan. När vi sätter honom i barnvagnen blir han lealöst liggande. Sätter vi honom i sängen eller på soffan börjar han gråta. Det enda som har fått honom riktigt lugn är att jag har haft honom liggande på bröstet. Där ligger han och smackar, suckar, kluckar och snuttar som en nyfödd. Då kan han sómna en stund.
Han tar inga initiativ, sträcker sig inte mot något och har inget behov av att upptäcka så mycket i rummet.
Men jag är inte orolig, han verkar ändå otroligt smart. Lämnar man honom i lugn och ro med plastburkar, staplar han dem och provar deras storlek. Han älskar sitt lilla plastflygplan som vi skickade med post till barnhemmet för ett par månader sedan. Allt finns, men det behöver bara få kraft att blomma ut. När ett hus byggs måste man börja med en stadig grund, det har vi börjat med idag.
Det känns så tydligt att han beter sig, som man har hört talas om att många eftersatta barn gör. Han går på ett sätt tillbaks till den, en dag gamla babyn, han var när hans moderskärlek försvann och jag har fått den stora lyckan att få ta vid istället. Det känns stort och mitt hjärta sväller av vördnad för denna lilla pojke som törstar så starkt efter något så självklart som närhet och mänsklig värme. Vi ska hjälpas åt att ta igen alla känslor som han har missat och måste lära sig. Det kommer säkert att gå fort, alldeles för fort. Jag är van vid adoptioner av större barn och var mer beredd på något liknande eftersom han ju faktiskt har fyllt 2 år. Men jag måste sakta ner och gå in i den lilla, lilla intima världen som tillhör en liten baby. Det känns underligt, men väldigt spännande.
Idag har jag sett tendens till ett leende när tjejerna busade som bäst. Annars iakktar han bara. Nu håller han krampaktigt i SIN ballong och staplar sina muggar. Då och då tittar han upp på mig och liksom bara kollar att allt är OK, sedan fortsätter han.
Under kvällen kan jag rapportera att vi faktiskt har sett lite humör. HÄRLIGT! Vad som helst, bara inte likgiltighet. Dessutom har vi märkt att han är mycket intelligent. Han kan räkna, ända till 829! Vi bor nämligen i rum nr 829. När han blir trött tror jag att han är rädd för att gå och lägga sig. Han blev lite irriterad och han grät hejdlöst under eftermiddagen. När han försökte klättrade in i vagnen, men gjorde en kullerbytta och hamnade upp och ner, tänkte vi att vi går väl ut lite i korridoren. Det gick jättebra, så länge vi inte närmade oss rum nr 829 för då började det igen. Han åt bra vid middagsbuffén, men efteråt när vi gick upp till rummen igen satte han igång som på ett tecken, vid rum 829. Så nog finns det där, uppmärksam är han som sagt!
Nu sover han, slocknade bredvid mig i sängen kl 20. Gick bra att bära över honom sedan. Vi får väl se till imorgon om sovprognosen håller i sig.
Lillbabyn!
Kanske lite mer avslappnad.
Hjärtskärande att se hans vaggande.
Men nog finns 2-åringen där inne också!
Sittvagnen var en kanoninvestering!
Eller var det liggvagn?
Idag var vi till en antikaffär med guiden. Jag köpte denna utskurna dekoration i trä med bladförgyllning. Den ska ha suttit på en sänggavel och är ca 100 år gammal. Damen i mitten är en gammal buddistisk gud, "Barmhärtighetsgudinnan". Hon gav barn till de som inte fick några själva.
Jag tror också på barmhärtighetsgudinnan!
Gotchaday!!!
Now he is here! He is a fantastic boy, but terrified. Crying a lot to day. No words, no smile. Now he is sleeping, so we hope for a better day tomorrow.
En skräckslagen, nerbajsad och svettig 2 åring puttades ut genom en dörröppning till rummet med minst 40 personer. Västerlänningar, kineser, barn, gamla om vartannat. En del skrattande andra vilt skrikande, kamerablixtar och mycket hög ljudnivå. Mama och baba sa eskorten och pekade på oss. Erik bodde som vanligt bakom videokameran men jag ville bara trycka pojken intill mig och låta honom slippa se och höra allt runtomkring. Inte för att jag kände någon "hallelujah moment" utan av ren instinkt för att skydda denna stackars lilla ensamma och förvirrade gosse. Vi blev förda till ett hörn för att lämna plats åt andra. Jonathan gallskrek hela tiden, hysteriskt.
Erik tog allt pappersarbete och jag försökte avleda, men det gick inte. När vi äntligen fick gå, bad jag om en stund för att byta blöjan och fick låna ett kontor för det. Jonathan lugnade sig i bilen och höll sig "apatisk" under handlingen på supermarket som var inlagd för att införskaffa sådant vi kommit på att vi saknat.
Till slut kom vi upp på hotellrummet igen. Åter igen vilt skrikande. Tusen papper som skulle skrivas på igen. Kaos med kissblöjor, oöppnade vällingpaket och trilskiga nappflaskor. Tillslut blev vi i allafall ensamma. Jonathan lugnade ner sig och började kunna gnaga lite på kex och chips som storasystrarna villigt bistod med. Då kom doktorn för den obligatoriska undersökningen. Så av med alla kläder igen och de hysteriska skriken började. Allt gick dock bra. Man får vara glad att det gjordes här. När vi hämtade Alma-Li gjordes undersökningen i hotellobbyn.
Sedan gick GI, Erik och tjejerna ut en stund och vi blev ensamma, jag och Jonathan. Försökte lägga honom i sängen = HYSTERISK. Gjorde allt för att hålla sig vaken. Tog honom tillslut och la honom på min arm, då somnade han omedelbart. Och tänk - han suger på vänster tumme, precis som jag gjorde när jag var liten! Vi hann med en liten tupplur tills det var dax att gå ner för middag. Han satt snällt i sin vagn hela tiden. Åt bra av gröt på hotellrummet och smakade på "bebis sätt" på melon, ris, choklad och glass nere i restaurangen. Det är en jättestor buffé. Så fort jag gick började han dock gråta, så en av de andra fick hela tiden följa med som vagneskort efter mig som en svans så att han skulle hålla sig lúgn.
Nu sover han. Somnade i vår säng, men vi lade över honom i spjälsängen sedan. Följer oss med blicken hela tiden. Livrädd att vi ska försvinna, och det känns otroligt lovande. Vaggar dock enormt. Kan stå hur länge som helst och stereotypivagga där man ställer ner honom. Inte mycket stimulans där inte! Men det ska vi nog ta igen. Inget leende än. Bara ledsna, uppgivna, frågande ögon som följer oss hela tiden. 
Ledsna ögon. (Jonathan är till höger i bild)
Chips hjälpte lite mellan tårarna. Vällingen vi fick vid hämtningen tyckte han inte alls om!
Den här detaljen missades vid läkarundersökningen...
Kaos innan alla har hittat sin rutin. Alma-Li hade dessutom blivit lovad att gå och bada mitt i alltihop.
Syskon (kärlek, snart)
Godnatt allihop, hoppas vi får gladare bilder imorgon!
Guangzhou
Vi kom fram ordentligt. Vi är jätte nöjda med hotellet. Det ligger mitt i en väldigt aktiv gågata med massor av affärer. Det ingår frukost och middagsbuffé så det blir perfekt. Vi har två rum som sitter ihop och de är jättefina. Spjälsängen är inställd och bäddad. Vagnen köpt. Grejerna uppackade. Imorgon kl 14 (dvs 7 på morgonen svensk tid) ska guiden hämta oss på hotellet och då bär det av till kontoret där Kai Ming väntar! Det är en jättetrevlig ung guide som heter Becky. Hon har ringt barnhemmet i fredags och Kai Ming uppges må bra och vara i form inför mötet imorgon.
Nu ska vi ner på middagsbuffén. Sedan blir det nog ett långt bad för mig och förmodligen en rejäl whiskey...
Nu börjar jag bli rastlös. Tänk nu sitter han, kanske en halvtimme härifrån. Det känns som när magneter närmar sig varandra. Jag kan snart inte hålla emot!!!
Alma-Li´s dag
Så idag kom dagen när vi besökte Alma-Li´s barnhem. Vi, TingTing, hennes man, hennes son samt den ansvariga kvinnan för de internationella adoptionerna med son följde med. Barnhemmet såg ut som vi minns det. Det har inte ändrats alls. 
Alma-Li har varit väldigt nervös. Hon har inte sagt något, men nu i efterhand har vi märkt att hon har varit väldigt spänd. Hon har varit som plåster på mig och Erik och har inte velat vara med Nikolina och farmor som huserar i grannrummet, trots att det är där alla leksaker finns. Ikväll har hon dock kunnat slappna av så pass att hon tagit ett skumbad med Nikolina inne hos farmor.
På turen runt barnhemmet följde det med en flicka. Jag frågade efter ett tag om det var en nanny, men det visade sig vara en äldre flicka, uppvuxen på barnhemmet. Hon blir 15 år snart, men väntar fortfarande på att få bli adopterad... Det kanske finns en familj som är intresserad sa barnhemsföreståndaren. Hon var så fin. När vi åkte gav vi henne ett halsband som jag har köpt på hemslöjden och hon blev så blyg.
Vi fick besöka "snoopy room". där barn mellan 2-3 år bodde. Där sov även Alma-Li. Hennes säng stod tom idag, men det var fullt i alla andra. Barnen hade sovstund när vi kom, men alla vaknade till och blev så glada när vi kom in. Jag hoppas innerligt att de, precis som Alma-Li hittar en mamma och pappa. De kallade oss mama och papa när de sträckte upp sina små händer. Nej- inte idag, men kanske en annan dag...
Alma-Li såg glad ut och gick runt och hälsade på alla barn som låg, där hon har legat.
Sedan promenerade vi omkring i en jättestor trädgård där de berättade att barnen brukade får gå på promenad.
Där fanns lekplatser, grönsaksodlingar för barnen och duvor i en bur.
Sist men inte minst fick vi ett par dokument som vi inte sett tidigare: Alma-Li´s "finding ad", dvs annonsen som sattes in när hon kommit till barnhemmet i hopp om att hennes biologiska mamma skulle svara. Samt det första kortet som tagits på henne, ca 2 månader gammal, dagen efter ankomsten till barnhemmet.
Varför har vi inte fått se dem tidigare? Varför förstår de inte hur värdefulla dessa små, nästan osynliga band till det förlutna är för oss?
Alma-Li hade ju hemangiom (stora födelsemärken) på bl a huvudet. Man kan se dem på bilden. De syns inte först, men kommer efter ett par månader. Det kan ha varit därför hon övergavs. De kom nog plötsligt och hennes mamma blev rädd och hade inte råd med medicinsk hjälp. Hon lämnade 200 kr, en vällingflaska och hoppades att hon skulle få hjälp. Hon visste säkert inte, det vi vet, att märkena försvinner. De syns inte mer. Hon älskade henne i 2 månader, sedan gjorde hon det hon trodde var bäst för Alma-Li. Jag hoppas vi kan leva upp till det.
Så här ser de ialla fall ut idag, våra coola Shanghaidamer.
Imorgon bär det av till Guangzhou, där lillebror väntar. Otroligt men sant!
Fredag
Idag gick vi till Shanghai museum. Eller rättare sagt, tog taxi, för det är så billigt här. Mycket vackert porslin, kläder, mynt, stämplar och möbler. Men jag blev ändå lite besviken. Jag vill se mer från den riktiga historien. Från den lilla människan, som speglar personerna, mödan, drömmarna och vardagen. Det var fina gamla saker, men det kändes opersonligt. Efter det åkte vi till "the old city". Inte så gamla hus som är byggda för att se gamla ut. Runt omkring fanns det marknader och vi köpte lite småsaker.
Överallt stannar alla och stirrar på oss. Så fort vi står stilla en stund har vi en ring av människor runt omkring. Ibland vågar sig någon fram och frågar något på kinesiska, när inte det funkar kan de prova något enstaka engelskt ord. Eller så pratar de vidare på mandarin och så svarar vi på engelska och ingen fattar någonting. Men de verkar lika glada ändå. De kan liksom inte förstå att vi är västerlänningar och barnen kineser. De får det inte att gå ihop. När vi går på restauranger står ofta personalen runt oss och pratar, pekar och skrattar. De andra kunderna stirrar också. Inte bara lite. De tittar verkligen, sedan säger någon vid bordet något och så skrattar alla och så stirrar de igen. Som om vi vore djur på ett zoo. Jag uppfattar det inte som om de vill oss något illa, de tycker bara att vi är så intressanta.
I kväll träffade vi TingTing igen och åt en superb kinesisk middag med en massa rätter. Det kom bara in mer och mer. Tjejerna har skött sig ganska bra. Jag frågade TingTing om hon tyckte att de uppför sig som kinesiska barn. Nej, sa hon. De är lite mer busiga än barn härifrån! Jag tror bara att det är hälsosam busighet... Imorgon fm ska hon hämta oss och så ska vi åka till barnhemmet!
Efter muséet tog jag kameran och fotade, vad jag tycker är historia med själ: Golven utanför hotellrummet!
Thank you TingTing for a fantastic time here in Shanghai. We had a marvelous time tonight and
we all love you!
