Nikolina
Vi fick henne i ett kaotiskt rum med en massa familjer från olika delar av världen: här är hon. That´s it. Det är helt otroligt att vi fick rätt barn bland alla andra. En guide försökte översätta så mycket hon kunde till alla i kaoset, eftersom nästan inga kineser kan engelska. Vad de hade sagt till Nikolina om oss har jag ingen aning om. Hon var skräckslagen, näst intill apatisk. Stel som en pinne. Tillslut kom vi till hotellet och vi försökte att få kontakt med detta barn som bara stod och stirrade. Hon var mager och det syntes tydligt att hon mest suttit still. Hon hade svårt att ta sig upp från golvet själv, fast hon var 4 år gammal. Vi fick köpa en barnvagn eftersom hon inte orkade gå längre en ett par hundra meter. En sådan självklar sak som att leka i ett badkar var nytt, för att inte tala om glass och känslan att få vara spontan och att bli sedd. Vi måste tex fortfarande träna sådana enkla saker som att se varandra i ögonen, utan att flacka med blicken.
Det tog ett par timmar, sedan var det som om hon började insé konceptet. Hon öppnade sig plötsligt, som en blomma, och efter det har hon aldrig sett tillbaks. Vi var ungefär 2 veckor i Kina. Under den tiden var hon skräckslagen för alla kineser. Hon pratade kinesiska med oss konstant när vi var ensamma och lärde sig redan de första dagarna de vanligaste svenska uttrycken, men hon sa inte ett ord utanför hotellrummet. Inte ens direkta tilltal, tex från guiden reagerade hon på. Hon hade kommit till en annan värld, och hon var livrädd att förlora den!
Hon mötte sin stora kärlek, sin Pappa. Om man inte hade sett en livs levande förälskelse någon gång kunde man se den då. Hon dyrkade honom från första dagen. Det var värre med mig. Hon visade tydligt att hon inte ville veta av mig, hon gjorde allt för att få vara hos sin pappa. Det var väl inte hela världen under resan, men efter några månader hemma kändes det tungt. Efter att vi kommit hem med jet-lag och allt var jag så trött på ungen att jag hade kunnat sätta henne på ett plan direkt tillbaks till Kina, om någon hade erbjudit det. Som tur var fanns ingen ångervecka. Efter ett par månader åkte Erik och Alma-Li bort några dagar. Nikolina var sur som ättika eftersom hon blev stuck with me, men var också tvungen att acceptera att jag faktiskt också fanns och att jag nog var ganska bra att ha ändå. Med tiden har hon långsamt släppt in mig ändå och nu tror jag inte att det är någon större skillnad.
Hon är ett maskrosbarn med en helt okänd bakgrund. Vi har kanske tre fotografier från hennes första 4 år. Ingen vet riktigt var hon har varit, och om någon någonsin har brytt sig. När vi hämtade Alma-Li grät folk både här och där men när vi hämtade Nikolina grät ingen. Å andra sidan var hon lika nöjd att få komma därifrån. Hon är en människa med en stålfasad. Hon har gått genom livet och uthärdat det genom att ställa sig utanför och titta in. Det har krävts mycket från oss alla att få henne att öppna sin dörr. Där innanför finns en stark tjej med ett stort självförtroende. En cool tjej som inte bryr sig om vad andra tycker. Hon går sin egen väg. Tjurig som få och med en rebellsjäl som inte går av för hackor. Superintelligent och med en outtömlig källa för nyfikenhet och lärande. Hon kämpar i tysthet, men ger sig aldrig. Hon grubblar inte alls som Alma-Li. Hon lever nu. Men ibland glimtar hon till och då är hon bland de mest komiska människor jag har träffat. Hon får alla i skolan att skratta och älskar att "apa sig", på gott och ont. Hon är precis som Mowgli i jungelboken, både till utseende och i sinnelag. Det ska bli spännande att se henne i rollen som storasyster, det tror jag kommer att utveckla henne mycket.
En sak är säker. Nikolinas kärlek får man inte utan vidare. Man måste leva upp till den, och det försöker vi göra varje dag och kommer att fortsätta med det till tidens ände. Kanske är det en medfödd personslighet, eller så är det produkten av ett år till som ett banhemsbarn, i bakgrunden bland alla andra. Hursomhelst så är jag övertygad om att Nikolina kommer att segla genom livet galant. Vi kommer att få fullt upp med att bara hänga med.
Nikolina our little angel, we love you!
Hepatit B
Efter att vi hade fått hem Alma-Li hade vi lärt oss att man inte kan ligga på latsidan i adoptionsvärlden. Allt gick så himla bra med henne. Hon blomstade och var ju så stor och duktig. Vi bad socialtjänsten i Vännäs att slå ihop sexmånadersuppföljningen av Alma-Li´s adoption med en syskonansökan. Egentligen skulle man ha varit hemma i minst ett år innan en syskonansökan kunde bli aktuell. Men vi bad så snällt och berättade med tårar i ögonen om den 4 åriga väntetiden som hade blivit för Kina och förklarade att vi kanske skulle bli för gamla annars. Vi hade tur och hade en förstående socialsekreterare så de gjorde ett undantag. De skrev bara om den förra utredningen och sedan hade vi något extra möte och vips så var det klart. Så när vi hade haft Alma-Li i knappt 1,5 år skickade vi in vår syskonansökan till kina.
Den 4 åriga väntididen gällde ju för små "friska" barn. Vi hade väl inte poängterat för socialsekreteraren att SN-barnen gick mycket fortare men ingen frågade ju direkt heller. Vi visste ju det, så när ansökan skickats kontaktade jag min stork Loredana igen på FFIA och anmälde vårt intresse. Vi pratade lite om olika sjukdommar som vi skulle kunna acceptera och vilka handikapp som vi inte upplevde oss kunna ta emot. Det är förskräckligt eftersom egentligen skulle vi kunna ta allt. Vi har utbildningar, ekonomi, plats och en fantastisk sjukvård. Men när det kommer till kritan måste jag erkänna att vi avskrev de kanske mest behövande.
Det tog inte mer än någon vecka så ringde hon. En flicka även denna gång. En flicka som nästan var 4 år vid det laget, ett år yngre än Alma-Li. Hon hade hepatit B. Vad faan är det??? Det var inte lika självklart denna gång. Jag ringde till Erik och han drog lite på orden och sa: men hon är ju så gammal... MEN VÄNTA NU, känner vi inte igen det här resonemanget sedan tidigare? Blev inte det helt rätt den gången? Jag kände det så tydligt nu också. Det är klart att vi inte kan säga nej till ett barn bara för att det är äldre än vi hade tänkt. Herregud barnet kan ju inte säga nej till oss. Vad är det som säger att hon blir så nöjd? Så det resonemanget lades bort. Åldern skulle vi kunna fixa.
Men vad var hepatit B? Den diagnosen hade vi aldrig haft en tanke på. Thank the Lord för internet. Där finns allt. En fantastisk infektionsläkare i Göteborg bidrog också till vårt beslut. Det gäller att inte tveka, adoptionsorganisationen ville ha svar inom 48 timmar om man accepterar barnet. Så det var snabba ryck att läsa på.
Hepatit B: Det är ett virus. På 60-och 70 talen gjordes massvaccineringar i stora delar av världen där viruset effektivt spreds med kanyler. Därför är hepatit B ett stort problem i tex Kina, Thailand, Indien, Afrika bla. Om man som vuxen blir smittad av viruset får man en leverinflammation som kan bli väldigt allvarlig. Problemet är att många barn som smittas blir inte sjuka, de får viruset och bär det med sig utan symptom. När de vaccinerades på 70-talet och blev smittade förde de över sina virusar senare till sina egna bebisar osv. Viruset smittar bara genom blod till blod. Inte genom blod genom hud tex. och inte genom gammalt blod. Den stora smittspridningen i dagläget i världen är via förlossningar (mamma till barn) och sexuella kontakter.
När bebisen föds blir det smittat av sin mamma under förlossningen. Mamman har haft viruset från sin mamma och vet förmodligen inte ens om att hon har det. Som barn finns som sagt bara viruset vilande. Immunförsvaret vet inte att det inte ska vara där. Inget mer händer förrän det mogna immunförsvaret börjar vakna i övre tonåren. Då kan tre saker ske: Antingen händer ingenting, eller så kan man få en lindrig leverinflammation, eller så kan man få en mer allvarlig leverinflammation. Av den anledningen följs dessa barn hela livet mycket noggrant av lever-och infektionsspecialister och kontrolleras årligen så att de första tecknen på inflammation kan upptäckas. Vid problem finns i dagläget bra mediciner för att hindra inflammation och leverskador. Forskningen är stor eftersom det är ett så globalt problem och går hand i hand med HIV forskningen. Behandlingar och mediciner blir bättre och bättre hela tiden. Det värsta tänkbara cenariot är att man, som gammal, har en ökad risk för att få skrumplever eller utveckla levercancer. Men som läkaren så är det är mkt liten risk och i så fall finns levertransplantationer.
Det viktigaste man måste ta hänsyn till är att inte föra smittan vidare. Det kan lätt kännas lite skrämmande, hur andra ska reagera. Det är laddat att ha en smittsam sjukdom. Men eftersom vi vet att den finns så kan vidare överföring av viruset enkelt förhindras. Att blod till blod smitta skulle ske skulle kräva en stor olycka (vi kan utesluta Nikolina som blodgivare). OM olyckan ändå skulle vara framme har den som ev smittats 3 dagar på sig att vaccinera sig för att undvika det. Nikolina måste lära sig att leva med sin smittkontroll som vuxen i ffa sexuella kontakter. Vaccinering ger ett 100% igt skydd. Hennes framtida partner kan vaccinera sig och de kan leva ett vanligt liv. När hon får barn vaccineras bebisen vid förlossningen och blir inte heller smittad.
Vi tänkte så här: Mycket kan man dö av. Med den sjukvård vi har i sverige och den uppföljning hon får finns det mycket bra hjälp idag och ännu mer om 20 år, när det kanske blir problem. Sin sjukdom har hon ju redan, hur skulle vi kunna säga nej, när vi kan erbjuda det bästa för hennes framtida prognos med viruset. Hepatit B smitta går ju att förhindra med ganska enkla medel och vad folk tycker skiter vi i. Vi tror på information och har aldrig hållit det hemligt. Vi har heller aldrig upplevt någon ifrågasätta oss eller någon oro från någon annan på dagis, skola etc. Jag, Erik och Alma-Li är vaccinerade. Ingen annan i familjen har rekommenderats att göra det. Som läkaren sa: Det är klart en farmor kan få en vaccinering om hon inte törs pussa sitt barnbarn, för pussas måste man göra. Nikolina har pussat både farmor, mormor, morfar och farfar som inte har varit vaccinerade.
I Kina hade hon inte haft någon framtid. Har man en känd hepatit B infektion är man stämplad och får inte gå i vanlig skola. Man har även svårt att få jobb eftersom det på senare år har utvecklats en häxjakt på heptatit B bärare. Någon uppföljning eller behandling som vuxen hade hon sannorlikt inte heller fått, barnhemsbarn och allt.
Med andra ord vart beslutet lätt. Det är klart att hon ska komma till oss!
Vaccinering inför resan
Legacy of an adopted child
De här är en dikt som jag inte vet vem som har skrivit. Den är så fin. Alma-Li brukar vilja att jag läser den både på engelska och svenska ibland.
Once there were two women, neither knew the other
One you do not remember, the other you call mother.
One gave you a nationality, the other gave you a name
One gave you the seed for talent, the other gave you an aim.
Two very different lives shaped yours into one
One became your guiding star, the other was your sun.
One gave you emotions, and one calmed your fears
One saw your first sweet smile, the other dried your tears.
The first gave you life, the second taught you to live it.
The first gave you a need for love, the second was there to give it.
One gave you up - It was all that she could do.
The other prayed for a child - God led her straight to you.
And now you ask me through your tears,
The age-old question of all the years.
Heredity or Environment, which are you a product of?
Neither darling, neither... Just two different kinds of Love!
Alma-Li
Det har visat sig vara lite känsligt att lägga ut bilder och namn på barn, vars adoption inte är fullbordad än. För oss känns den ju fullbordad, men rent formellt är den ju inte det. Vi befinner oss de fakto faktiskt på andra sidan jorden fortfarande. För att inte reta någon, over there, och uppföra sig så har jag för tillfället tagit bort bilder och namn på sonen. He will be back! Jag är i det stadium att jag gör vad som helst för att detta ska gå i lås. Om någon bad mig att börja krypa på knä till Kina så skulle jag göra det.
Istället tänkte jag lägga lite energi runt våra "färdiga" barn. De är ju två stycken. Vi börjar med Alma-Li, ettan. Hon kommer från Shanghai och vi hämtade henne när hon var nästan 3 år gammal. På socialkontoret tyckte de att hon var jättegammal minns jag. Vi tyckte också det för vi var helt säkra på att vi ville ha en liten bebis. (Det är ju så man tänker sig att barn kommer till världen). Men vi ställde om fort och tänkte att hon har ju varit bebis en gång, det var synd att vi missade den tiden men vi får ju vara med på resten!
Hon var född med ett smultronmärke på huvudet (hemangiom). Det var tillräckligt för att hon skulle klassas som "special need". Det hade dock försvunnit helt vid adoptionen, nu ser man bara små spår. Jag satt och tittade på internet, för på den tiden kunde man se alla SN barn på bilder. Jag tyckte att de verkade gamla (det där med bebis). Men att vänta 4 år bara för en bebis kändes inte heller rätt. Så jag tog mod och ringde till FFIA. Där sa en röst (Loredana): Vi har en liten flicka som heter "Liu Li Huan"... sedan hörde jag inget mer. På några minuter var det bestämt att all info om henne skulle skickas. Efter ett par dagar till var det spikat, vi skulle få henne. Vilken lycka! Alla papper skickades med DHL över hela världen och allt gick jätte långsamt. Månaderna gick och sommaren 2006 gick i den stora väntans tecken. Men så till slut fick vi åka i augusti.
Vi fick en flicka som, redan som liten, hade charmat sina sköterskor. Hon var känd på det enorma barnhemmet med 1000 barn. Hon var en av dem som visades upp för politiker från hela världen som kom på studiebesök. Hon hade en hel reportoar intränad och förväntade sig applåder på vissa ställen. Hon hade fått enormt mycket uppmärksamhet ffa från en av sina söterskor, TingTing. En ung kvinna som tidvis hade haft Alma-Li boende hos sig.
Alma-Li är en tjej som döljer sig bakom en extremt glad och stöddig fasad. Hon är tränad som en liten cirkusapa redan som liten och vet precis hur hon ska få uppmärksamhet och få folk och barn att följa henne. Egentligen är hon en mycket skör liten flicka. Jag känner så väl igen mig i henne själv. Livrädd att göra fel. Konstant upptagen med att få bekräftelse. Mycket, mycket klok, snäll och godhjärtad. Hon har en enorm empati. Det skär i mig ibland när jag ser hur hon kämpar med sin oklanderliga fasad. Det viktigaste hon kan lära sig, är att göra fel.
"Du är ju liks inte min mamma" är sådant som Alma-Li i ilska kastar ur sig ibland. Nu vet jag att när det kommer är det en enda sak hon behöver- MIG.
Eftersom bloggen blev lite tom på fotografier slängde jag ihop ett litet bildspel om Alma-Li´s första år. Här ser ni även smultronmärket (lyckomärket, annars hade hon ju aldrig dykt upp). Lite bilder från Kina och hennes sköterskor. Även TingTing är med.
I have put together some pictures of Alma-Li and her first year with us. I hope you can see it in China too! Klick on the picture and the movie will start after the comersial.
Alma-Li WE LOVE YOU!!!
Here we are!
We are a family of four, still. Soon we will be five! Me, Patricia, and Erik. We adopted Alma-Li from Shanghai in 2006 and Nikolina from Tianjin in 2008.
This is us standing outside our house.
Normalt sett ser vi inte så städade och stillsamma ut. Egentligen ser vi ut som på bilderna här ndedanför. Men den det här kortet tog vi inför adoptionen av KaiMing, så egentligen är det nog huset som är viktigast på bilden.
Erik loves fishing I love my horse In turkey 
AlmaLi 2010 Nikolina 2010
The girls 2009
This is our view from our kitchen and picture of our dog Mio and one of our cats Gollum
