Två veckor kvar, nästan.
Snart är det två veckor kvar tills vi åker. Det känns helt overkligt. De skickar hit fygbiljetter och anvisningar om visaansökningar, men det går liksom inte att koppla ihop i huvudet. Vid förra adoptionerna har barnen fått veta att de skulle få föräldrar ca 14 dagar innan adoption. Nikolina kom till det oficiella barnhennet 14 dagar innan, enligt uppgifter som vi fått. Så snart kanske KaiMing får veta att vi finns också...
Att han är två år vet vi ju, men vi har ingen aning om han är stor eller liten, eller vad han kan eller inte kan. Jag skulle vilja åka till HM och frossa i pojkavdelningen, men det är ju liksom inte rationellt eftersom vi inte vet storlekarna. Sängen finns ju redan sedan tjejernas tid. Det är samma säng som min mamma låg i som liten. Jag målade om den när Alma-Li kom. Den står fortfarande i vårt sovrum. Vi ska flytta den närmare vår säng, men annars är det ju liksom klart redan. Leksaker finns det ju redan massor av (för mycket). Ska väl investera i några enkla små saker att ha på hotellrummet. Måste kolla upp vad en tvååring kan tycka är kul. Vi har försökt ragga pojkkläder i ungefärliga storlekar som start i Kina, så att man inte behöver kasta sig iväg ut i affärer det första man gör. Men mina kompisar med killar har redan givit bort allt de har. Så det finns liksom ingenting som jag kan ta på att han verkligen ska komma. De tre bilderna kan jag redan utantill och när jag ser dem känns det ungefär som om jag skulle se en bild på Kalle Anka, lika verkligt.
Idag ska jag fortsätta att gå igenom mammas grejer. Nu är möblerna i stort sett flyttade... hit... Så med andra ord står allt huller om buller istället. Måste försöka få någon struktur i kaoset. Det är tur lilleman finns därframme som ljuset i tunneln. SNART KOMMER VI!
Att han är två år vet vi ju, men vi har ingen aning om han är stor eller liten, eller vad han kan eller inte kan. Jag skulle vilja åka till HM och frossa i pojkavdelningen, men det är ju liksom inte rationellt eftersom vi inte vet storlekarna. Sängen finns ju redan sedan tjejernas tid. Det är samma säng som min mamma låg i som liten. Jag målade om den när Alma-Li kom. Den står fortfarande i vårt sovrum. Vi ska flytta den närmare vår säng, men annars är det ju liksom klart redan. Leksaker finns det ju redan massor av (för mycket). Ska väl investera i några enkla små saker att ha på hotellrummet. Måste kolla upp vad en tvååring kan tycka är kul. Vi har försökt ragga pojkkläder i ungefärliga storlekar som start i Kina, så att man inte behöver kasta sig iväg ut i affärer det första man gör. Men mina kompisar med killar har redan givit bort allt de har. Så det finns liksom ingenting som jag kan ta på att han verkligen ska komma. De tre bilderna kan jag redan utantill och när jag ser dem känns det ungefär som om jag skulle se en bild på Kalle Anka, lika verkligt.
Idag ska jag fortsätta att gå igenom mammas grejer. Nu är möblerna i stort sett flyttade... hit... Så med andra ord står allt huller om buller istället. Måste försöka få någon struktur i kaoset. Det är tur lilleman finns därframme som ljuset i tunneln. SNART KOMMER VI!
Kommentarer
Trackback
