Lite uppdatering
Han har visat att vissa saker sker oavsett vad vi har tänkt. Det är som om viktiga saker i våra liv vore förutbestämt. Det gäller bara att vi ska kunna lyssna på våra hjärtan och fånga de chanser vi får. Jag ska berätta en hemlighet. För att ni ska förstå måste jag börja från början:
När man bestämmer sig för att adoptera ett SN-barn (special need) väljer man först ut vilka diagnoser man kan tänka sig. Det går naturligtvis inte att välja allt som finns eftersom det finns så många. Det går däremot att specificera vad man inte kan tänka sig. Man kan specifisera vilka handikapp och sjukdomar man kan ta emot och i vilken grad. T ex avsaknad av arm (båda eller en). Avsaknad av fingrar (båda händerna eller bara den ena). Neurologiska problem (förlamning från rygg, armar, helt eller delvis) etc. Det var med en känsla av avsky mot oss själva som vi två gånger har gjort dessa val. Alma-Li fanns ju bara där, utan några val (se tidigare inlägg). Men vi har gått så lång väg för att nå våra barn, så vi tog oss helt enkelt friheten att vara själviska och göra vårt urval. Vi försöker tränga undan det faktum att det var barn, de mest behövande, som vi valde bort. Vi hoppades att det skulle finnas någon annan, någon annanstans, som inte var lika själviska och upptagna av sina eget självklara liv som vi.
En av de diagnoser vi alltid har undanbett oss är läpp och gomspalts barn (LKG-barn). Vi har ingen annan ursäkt än att vissa av dessa barn, med större spaltproblem, får problem med uttalet. Det kan krävas ganska stora resurser att få ordning på allt med tandproblem, öronproblem, språkproblem, plastikoperationer etc innan man blir klar, efter många år. Alma-Li har varit extremt vältalig, pratar fort och mycket. Dessutom har hon ett dockansikte. Vi tänkte, när vi väntade Nikolina, att det kan inte vara lätt att komma hit med ett nytt språk, svårigheter att göra sig hörd, förstådd och med uppenbara ärr och skevhet i ansiktet. I skarp kontrast mot sin storasyster som plöjer fram i 120 km/tim. Så därför kryssade vi aldrig i LKG på våran lista. En liten tom ruta på ett papper gjorde att massor med tänkbara barn, till oss, försvann. Vi hoppas att någon annan, med en renare själ, hittade dem istället.
Det första vi såg när vi hämtade Jonathan var hans läppspalt. Första stunden var det så himla mycket annat så jag kunde inte få ihop varför hans amorbågar inte passade ihop. Inte förrän någon dag senare nämnde jag det till Erik. Vi hade alla kommenterat hans tänder eftersom han ser ut som en piraya i munnen. När vi började räkna såg vi dock att han har för många framtänder. Bakom ärret i läppen finns en extra framtand i 90 grader, vilket är typiskt för barn med åtminstone läppspalt. Det genomfördes ju en läkarundersökning på hotellrummet ett par timmar efter att vi fått Jonathan. Den var ytlig, summarisk och nästan komiskt snabb. Jag gör valpbesiktningar mer ingående än så. Vad läkaren dock var mycket intresserad av var svalget och munnen. Eftersom Jonathan låg naken på vår säng och var hysterisk fick vi vara två som våldhöll för att han skulle kunna titta. Jag förstod inte då vad han tittade efter, men det måste ha vartit gomspalt. Jag har ingen annan förklaring. Han sa dock inget.
När vi skulle till Jonathans barnhem för besök frågade vi hans nannysar och föreståndaren om ärret på läppen. För ingenstans i hans papper eller historia finns något om läppspalt eller liknande. Där står bara att han lämnades utanför ett sjukhus när han var en dag gammal. Först rådde det lite förvirring bland nannysarna och föreståndaren vad som egenligen hade hänt. Eftersom de pratade kinesiska så vet jag inte vad de bestämde sig för tillslut. Men tolken summerade det som att han nog hade ärren när han föddes och att det nog hade hänt i mammans mage.
Nog för att jag kan se dum ut ibland, men så dum är jag inte. Helt klart är det någon som inte talar sanning. Antingen kom han senare till barnhemmet, opererad och klar. Eller så fixades han där. Det är klart att det hade varit mycket svårare att matcha honom med en familj, med 2 SN. Så eftersom det ena ändå var reparerat så... Ja, jag vet inte. Det spelar ingen roll längre.
Tack gode Gud, eller vem som ligger bakom, för att någon någonstans raderade det som vi hade valt bort. Så att vi till slut hittade varann. För nog är vi stöpta för varandra, det finns ingen tvekan. Vi kom hit till jorden för att träffas, det känns ända in i märgen. Det går bortom det ofattbara, bortom tid och rum. Ödet ville det så, det kunde vi inte överlista trots alla samtal, alla val och alla underskrivna papper. Trots vår iver att styra vår framtid, blev det som det var tänkt i alla fall. Det styrker min tro att tiden går ihop. Framtid, dåtid, oändlighet. Vi finns tillsammans var vi än föds och hamnar. Vi hittar varandra iallafall. Det är någon mening med allt, bara lyssna till vår inre röst. Inte på andra. Vi möts och skiljs i olika former, men vi sammanstrålar. Bara vi ser tecknen och vägen vi ska gå. Kanske har vi tränat länge, länge i vårt universum. Tack slumpen, som gjorde att rätt människor kom i vår väg, de som gjorde de viktigaste valen. De som förde oss samman.
Nej, nog med tankar som flyger och över till lite mer synliga saker. Här är lite bilder som jag äntligen har laddat upp.
Jonathan, in action.
Han har ju systrar att lära sig av...
Han älskar sina systrar.
Oftast iallafall...
Han gör vad som helst för godis.
Det är inte storasystrarna sena att utnyttja.
Lugn och eftertänksam ibland.
Men för det mesta, en spjuver.
Än är cykeln för stor, men Jonathan växer så han knakar och äter därefter
så snart når han ner till tramporna.
Återkommer så fort jag får tid med mer om vad som händer här hos oss, med vårbruk, växthus, sköldpaddsägg och annat smått och gott.
Resefilm 1
Det blir bara en bråkdel och jag tar mig friheten att som skapare välja ut de bilder som betytt mest för mig. Därför speglar de kanske inte det egentliga innehållet för andra, men för mig. Man kan ju uppleva samma händelser så olika.
Denna första lilla del är små bilder om innan vi for, när vi åkte och vår tid i Shanghai. Några ord som kan sammanfatta det hela skulle kunna vara: förväntan, glädje, ivrighet, vemod och beröring.
Ting Ting! We hope to see you soon again! By then we hope that you have, like us, more than one beautiful child and that you and your family will blossom! You are worth it girl!!
Open the window below and don´t forget to start your sound on your computer!
Nikolinas dag - The face of a hero.
Under slutet av vår resa besökte vi Nikolinas barnhem. Nikolina var nästan 4 år när vi hämtade henne. Hon sades vara från staden Tianjin, ca 12 mil utanför Beijing. Städerna ligger så nära varandra och det bor så mycket folk överallt så de 12 milen var 4 filiga hela vägen. Vi åkte buss dit från Beijing.
Hon hittades någonstans utanför Tianjin, men hennes "finding spot" var så långt bort så vi fick inte tag på någon guide som ville följa oss dit. När hon var ett par månader gammal kom hon till Tianjins barnhem, via någon polisstation som alla andra. Sedan vet vi inte egentligen alls var hon har varit de första två åren. Enligt en volontär, som jag då hade kontakt med via internet som jobbade på barnhemmet, skulle hon först ha befunnit sig i fosterhem. Sedan skulle hon av någon okänd anledning ha kommit tillbaka eftersom fosterhemmet ansågs undermåligt på något sätt. Det var något med löss bla. Efter att ha sett hur folk bor i Kina kan man fundera på hur det då kan ha sett ut. En ganska framgånsrik kines bor ju, vad vi har kunnat förstå, i en mycket låg levnadstandard. Efter hennes mellanlandning tillbaks i Tianjin har hon sedan flyttats till ett barnhem i Beijing. Detta fick vi som sagt veta av den modiga volontär som, mot alla principer, faktiskt sa som det var. Det hade vi aldrig fått veta annars. Den stackars mannen råkade förövrigt i ett så häftigt gräl med direktören i Tianjin så han blev avskedad senare. Jag hoppas att det inte var vårt fel.
När vi hämtade Nikolina försökte vi få så mycket information som möjligt från direktören på barnhemmet i Tianjin. Men hon var hård. Hon förnekade att Nikolina överhuvudtaget hade bott någon annanstans. När vi tillslut sa att vi VET att hon har gjort det gav hon vika och erkände att så hade varit fallet. Vi fick dock absolut inte kontakta barnhemmet ifråga och vi fick inte veta vad det hette, bara ungefär var det fanns, i Beijing. Tack vare en envis guide med stort hjärta kunde vi via hennes vänner och bekanta bland alla andra Beijings guider få reda på lite mer om var det kanske kunde ligga. Det bor ju ca 12 milj människor i Beijing så vi behövde lite mer att gå på än den information vi fått.
Alla som känner mig vet att jag ger mig aldrig. Vi tog med oss guiden och en ovetande taxichaufför ut i Beijing med målet att hitta barnhemmet. Den stackars mannen körde och körde, inte långt men runt, runt. Han och guiden sprang omkring och frågade alla de mötte. Folk pekade hit och dit. Men tillslut hamnade vi rätt. På en liten sliten bakgata hittade vi det hem som Nikolina hade haft de senaste två åren. Vi såg direkt att vi hittat rätt. Nikolina kände alla som fanns där. Hon blev glad! Det var torftigt och enkelt men med snälla människor. Hon hade lämnat sitt hem och flyttats tillbaka till Tianjin 14 dagar innan vi hämtade henne. Stackars liten, hon kände ingen. Kvar i Beijing var bla hennes bästa vän XiaXia som följt henne hela hennes liv och som kommit till Beijing samtidigt som Nikolina. De tog varandra i handen och XiaXia fíck gråtande stå kvar bakom staketet när vi åkte därifrån. Ett år senare fick vi dock veta att hon adopterats till Belgien och det gjorde oss så innerligt glada. Vi kunde inte få henne från våra näthinnor.
Denna gång hade vi haft kontakt med barnhemmet i Beijing innan och vi var väntade den 29/3 vid 9.30.
Resan började med att vår guide Rose skulle hitta två st taxibilar. Det innebär att man med fara för livet springer omkring bland alla filer och försöker vinka in någon taxibil som är ledig. Har man tur hinner man slinka in före någon annan som också kommer springande. Rose ratade dessutom alla kvinnliga chaufförer eftersom hon påstod att de inte hade något lokalsinne. Alla taxichaufförer ratade oss också eftersom vi såg så besvärliga ut med ungar, barnvagn och allt. Tillslut lyckades vi lura in en, som trodde att Rose var ensam. Erik, GI och Nikolina hoppade fram och intog den. De skickades iväg med beskrivning om var de skulle.... Efter en stund lyckades vi med samma fint igen och jag, Jonathan, Alma-Li och Rose åkte iväg. Rose hade aldrig varit till detta barnhem så hon hade ingen aning var vi egentligen skulle. Vi hamnade dock ganska smärtfritt vid den affär där vi skulle sammanstråla med direktören för Meng En, som Nikolinas barnhem heter. Problemet var bara att den andra taxin aldrig dök upp. Nästa problem var att ingen hade någon annans telefonnummer. Efter ett tag blev vi ledda till vår slutdestination ett kvarter bort och Rose och direktören gav sig ut på jakt efter den försvunna taxibilen.
Jag, Alma-Li och Jonathan blev placerade i det sk lekrummet som jag så väl minns. Pianot stog kvar. Fortfarande inga leksaker så långt ögat kunde nå. En grupp barn sprang omkring på innergården och i rummet där vi satt. I sovrummet bredvid hade de någon form av undervisning. Det var flickor och pojkar från 2 till 7 års åldern. De äldre var, vad jag kunde se, mer eller mindre mentalt handikappade. Det gav mig dock en stund att få tala med direktören, med guiden som översättare. Efter en halvtimme dök Erik med sällskap iallafall upp. De hade fastnat i trafiken. Och det var tur, för i den bilen satt ju huvudpersonen för dagen -Nikolina.
Alla nanniesar ( 3 st) var så glada. Direktören var ännu gladare. De tyckte att hon hade blivit så stor! De var dock bekymrade över att hon hade så kort hår, vilket fick mig att skämmas lite. De smekte henne och pratade med henne. Själv var hon allvarlig, inte ett leende på hela tiden. Hon säger själv att hon inte minns någonting nu (ganska precis 3 år senare). Hon tyckte, som Alma-Li hade tyckt, att det kändes konstigt att de var så familjära med henne utan att hon kunde minnas något tillbaks. Avsaknaden av känslor var nog det som förvånade tjejerna mest. Nikolina har dock alltid haft problem med mardrömmar och sk nattskräck. Hon vaknar sjöblöt av svett och är livrädd. Det har nästan försvunnit det senaste året, men efter resan har hon haft det mycket jobbigt med sina drömmar. Hon minns dock aldrig vad hon har drömt och det går inte att väcka henne, så jag vet inte vad det är hon måste bearbeta så intensivt. Kanske utsatthet, ensamhet, oförmåga att påverka, ovisshet, skilsmässor och förvirring.
Det stog förstås på skyltar att man inte fick fotografera eller filma, men så länge ingen sa något stängdes inga kameror av.
This is the face of a hero. He is taking care of the Meng En ophanage. He and two nannies are living at the orphanage with the children. He and the nannies are very happy and loving people. They try to take care of the children the best they can, with very little resorses,
Jag förstår att Nikolina hade en förkärlek för Erik, för med denne man som förebild måste hon ha fått en fantastisk "fosterpappa". Det syntes att barnen tydde sig till honom och det var fantastiskt att se hur avslappnad hela stämningen var på barnhemmet. Jag sa att barnen verkade ha det mycket bättre där än på de stora statliga barnhemmen. Han svarade att det visste han redan, de hade inte mycket leksaker men de kunde ge mycket kärlek!
Det famkom att detta lilla barnhem, som numera inte syntes från gatan ens, var ett privat barnhem. Det hade inga statliga resurser och var därför egentligen inte godkända att ha hand om adoptivbarn. De är helt beroende av privata donationer, han sa inte från vilka. Barnen dyker upp från andra, statliga barnhem, vid 2 års åldern och adopteras bort ett par år senare. De får aldrig några uppdateringar och är liksom bara en hemlig station för omhändertagande en tid i barnens liv. Adoptivföräldrarna får inte reda på att barnen bott där, eftersom de ju inte egentligen är godkända. Barnen kan aldrig berätta. Vid det laget de kan sitt nya språk har de ju "glömt".
Här är gruppen av barn som vi fick träffa. Pojken till vänster längst ner med blå tröja och bruna byxor, sitter på en hink. Han satt där hela tiden och hade downs syndrom. I rummet innanför satt en sköterska med in 2 årig flicka som kommit från barnhemmet i Beijing bara några dagar tidigare. Hon satt också på en hink för potträning hela tiden. De nyanlända barnen får en "egen" sköterska de första veckorna för att minska stressen med den nya miljön. 
Potträning. Sköterskan sitter förövrigt på Nikolinas gamla säng. 
Nikolinas sköterskor var sååå glada att vi kom. De förundrades över att hon hede blivit så lång! Nikolina själv var mer förvirrad i sina känslor. Hon säger att hon inte minns något, och jag tror att det är sant. 
Alla var så glada. Små, stora, långhåriga, snaggade. Men ett hade de alla gemensamt: en oviss framtid som de lyckligtvis inte kände av just nu. De hade en trygg liten oas här på en av Beijings bakgator. 
Förstånd, eller ej. Det spelade ingen roll. Alla var med varandra så gott de kunde. Det enda i leksaksväg jag såg var dock ett gummiband och en jojo.
De hade iallafall människor!
Så tappra. duktiga små barn som gjorts helt beroende av en privat institution för att kunna vara... bara barn. Vad kommer att hända med dem sedan. Vad händer när dessa människor som dedikerat sina liv till detta inte finns mer. När de bara återgår till en siffra bland alla andra, på de statliga barnhemmen med personal i uniform?
I det område där barnhemmet ligger byggs det för fullt. Allt gammalt rivs och blir till nya skyskrapor för de som har råd att bo där. Allt runt om var i stort sett rivet nu. De står näst på tur. Var ska de ta vägen sedan?
Så långt borta, så lätt för oss att gå vidare, så lätt att bara glömma.
Det vore ju enklast.
Jag önskar att jag kunde vara enkel!
