Familjen Riselius

Så kom Nikolina in i vår familj. Det första kortet vi såg var av en liten flicka med snaggat hår, stirrande in i en kamera med knallblå bakgrund. Det var det enda kortet vi fick först. Det fotografiet följde med oss överallt hela våren och i april fick vi åka till Tianjin, utanför Beijing. Den här gången blev vår resa helt olik den förra. Vi fick inte reda på någonting runt flickan, saker hemlighölls, den information vi till slut fick var tack vare voluntärer som jag kommit i kontakt med via internet. Allt var en fasad, och Nikolina kunde inte berätta någonting. Vi förstod ju inte henne och hon förstod inte oss. Hon beskrevs som tyst och introvert. Hur hon har levt sitt liv innan oss kommer vi nog aldrig att få veta säkert, eftersom folk vi har mött säger så olika saker. Själv kan hon aldrig berätta.

Vi fick henne i ett kaotiskt rum med en massa familjer från olika delar av världen: här är hon. That´s it. Det är helt otroligt att vi fick rätt barn bland alla andra. En guide försökte översätta så mycket hon kunde till alla i kaoset, eftersom nästan inga kineser kan engelska. Vad de hade sagt till Nikolina om oss har jag ingen aning om. Hon var skräckslagen, näst intill apatisk. Stel som en pinne. Tillslut kom vi till hotellet och vi försökte att få kontakt med detta barn som bara stod och stirrade. Hon var mager och det syntes tydligt att hon mest suttit still. Hon hade svårt att ta sig upp från golvet själv, fast hon var 4 år gammal. Vi fick köpa en barnvagn eftersom hon inte orkade gå längre en ett par hundra meter. En sådan självklar sak som att leka i ett badkar var nytt, för att inte tala om glass och känslan att få vara spontan och att bli sedd. Vi måste tex fortfarande träna sådana enkla saker som att se varandra i ögonen, utan att flacka med blicken.

Det tog ett par timmar, sedan var det som om hon började insé konceptet. Hon öppnade sig plötsligt, som en blomma, och efter det har hon aldrig sett tillbaks. Vi var ungefär 2 veckor i Kina. Under den tiden var hon skräckslagen för alla kineser. Hon pratade kinesiska med oss konstant när vi var ensamma och lärde sig redan de första dagarna de vanligaste svenska uttrycken, men hon sa inte ett ord utanför hotellrummet. Inte ens direkta tilltal, tex från guiden reagerade hon på. Hon hade kommit till en annan värld, och hon var livrädd att förlora den!

Hon mötte sin stora kärlek, sin Pappa. Om man inte hade sett en livs levande förälskelse någon gång kunde man se den då. Hon dyrkade honom från första dagen. Det var värre med mig. Hon visade tydligt att hon inte ville veta av mig, hon gjorde allt för att få vara hos sin pappa. Det var väl inte hela världen under resan, men efter några månader hemma kändes det tungt. Efter att vi kommit hem med jet-lag och allt var jag så trött på ungen att jag hade kunnat sätta henne på ett plan direkt tillbaks till Kina, om någon hade erbjudit det. Som tur var fanns ingen ångervecka. Efter ett par månader åkte Erik och Alma-Li bort några dagar. Nikolina var sur som ättika eftersom hon blev stuck with me, men var också tvungen att acceptera att jag faktiskt också fanns och att jag nog var ganska bra att ha ändå.  Med tiden har hon långsamt släppt in mig ändå och nu tror jag inte att det är någon större skillnad.

Hon är ett maskrosbarn med en helt okänd bakgrund. Vi har kanske tre fotografier från hennes första 4 år. Ingen vet riktigt var hon har varit, och om någon någonsin har brytt sig. När vi hämtade Alma-Li grät folk både här och där men när vi hämtade Nikolina grät ingen. Å andra sidan var hon lika nöjd att få komma därifrån. Hon är en människa med en stålfasad. Hon har gått genom livet  och uthärdat det genom att ställa sig utanför och titta in. Det har krävts mycket från oss alla att få henne att öppna sin dörr. Där innanför finns en stark tjej med ett stort självförtroende. En cool tjej som inte bryr sig om vad andra tycker. Hon går sin egen väg. Tjurig som få och med en rebellsjäl som inte går av för hackor. Superintelligent och med en outtömlig källa för nyfikenhet och lärande. Hon kämpar i tysthet, men ger sig aldrig. Hon grubblar inte alls som Alma-Li. Hon lever nu. Men ibland glimtar hon till och då är hon bland de mest komiska människor jag har träffat. Hon får alla i skolan att skratta och älskar att "apa sig", på gott och ont. Hon är precis som Mowgli i jungelboken, både till utseende och i sinnelag. Det ska bli spännande att se henne i rollen som storasyster, det tror jag kommer att utveckla henne mycket.

En sak är säker. Nikolinas kärlek får man inte utan vidare. Man måste leva upp till den, och det försöker vi göra varje dag och kommer att fortsätta med det till tidens ände. Kanske är det en medfödd personslighet, eller så är det produkten av ett år till som ett banhemsbarn, i bakgrunden bland alla andra. Hursomhelst så är jag övertygad om att Nikolina kommer att segla genom livet galant. Vi kommer att få fullt upp med att bara hänga med.

                                            Nikolina our little angel, we love you!