Två veckor kvar, nästan.
Att han är två år vet vi ju, men vi har ingen aning om han är stor eller liten, eller vad han kan eller inte kan. Jag skulle vilja åka till HM och frossa i pojkavdelningen, men det är ju liksom inte rationellt eftersom vi inte vet storlekarna. Sängen finns ju redan sedan tjejernas tid. Det är samma säng som min mamma låg i som liten. Jag målade om den när Alma-Li kom. Den står fortfarande i vårt sovrum. Vi ska flytta den närmare vår säng, men annars är det ju liksom klart redan. Leksaker finns det ju redan massor av (för mycket). Ska väl investera i några enkla små saker att ha på hotellrummet. Måste kolla upp vad en tvååring kan tycka är kul. Vi har försökt ragga pojkkläder i ungefärliga storlekar som start i Kina, så att man inte behöver kasta sig iväg ut i affärer det första man gör. Men mina kompisar med killar har redan givit bort allt de har. Så det finns liksom ingenting som jag kan ta på att han verkligen ska komma. De tre bilderna kan jag redan utantill och när jag ser dem känns det ungefär som om jag skulle se en bild på Kalle Anka, lika verkligt.
Idag ska jag fortsätta att gå igenom mammas grejer. Nu är möblerna i stort sett flyttade... hit... Så med andra ord står allt huller om buller istället. Måste försöka få någon struktur i kaoset. Det är tur lilleman finns därframme som ljuset i tunneln. SNART KOMMER VI!
För långt borta för en kram
21 dagar kvar!
Idag kommer jag inte på så mycket att skriva om egentligen. Jag var till min mammas lägenhet och började gå igenom hennes saker i helgen. Det var hårt, men nödvändigt. Det svåraste är de små sakerna, att gå igenom fickorna, tömma smutskorgen, se fingeravtryck mot kaklet i duschen. Min mamma blödde kraftigt den natt hon åkte in till sjukhuset med ambulans, vilket gör att man ser blodavtryck på toaletten. Det känns konstigt. Det känns märkligt att hitta hennes näsduk under kudden, och plocka ner kort som hon satt upp på kylskåpsdörren. "För långt borta för en kram" står det på ett såndant där färdigtryckt kort med en orangutang på. Ja, alldeles för långt bort.
Mamma skrev mycket. Hon rafsade ner allt möjligt på kollegieblock och det var allt ifrån stödanteckningar vid telefonsamtal till bibelcitat och inköpslistor till hemtjänsten. Jag har bläddrat igenom allt för att inte kasta något som hon ville att jag skulle se. Bland alla papper hittade jag brev som hon har skrivit till mig och min syster. Kortare notiser på senare år, men dagboksliknande berättelser på 80 och 90-talet. Hon har skrivit till oss ifall vi skulle mista varandra, redan då. Det känns svårt, men nödvändigt att läsa. Jag ska inte bli långrandig, men eftersom mamma älskade visdomsord och dikter kommer här min favorit, skriven av William Ernest Henley. Nelson Mandela fick sin styrka alla år i fängelse utifrån dessa ord:
Invictus (typ oövervinnerlig)
Out of the night that covers me,
Black as the pit from pole to pole.
I thank whatever Gods may be
For my unconquerable soul.
In the fell clutch of circumstance
I have not winced nor cried aloud.
Under the bludgeonings of chance
My head is bloody, but unbowed.
Beyond this place of wrath and tears
Looms but the horror of the shade.
And yet the menace of the years
Finds, and shall find, me unafraid.
It matters not how strait the gate,
How charged with punishments the scroll.
I am the master of my fate:
I am the captain of my soul.
Nikolina
Vi fick henne i ett kaotiskt rum med en massa familjer från olika delar av världen: här är hon. That´s it. Det är helt otroligt att vi fick rätt barn bland alla andra. En guide försökte översätta så mycket hon kunde till alla i kaoset, eftersom nästan inga kineser kan engelska. Vad de hade sagt till Nikolina om oss har jag ingen aning om. Hon var skräckslagen, näst intill apatisk. Stel som en pinne. Tillslut kom vi till hotellet och vi försökte att få kontakt med detta barn som bara stod och stirrade. Hon var mager och det syntes tydligt att hon mest suttit still. Hon hade svårt att ta sig upp från golvet själv, fast hon var 4 år gammal. Vi fick köpa en barnvagn eftersom hon inte orkade gå längre en ett par hundra meter. En sådan självklar sak som att leka i ett badkar var nytt, för att inte tala om glass och känslan att få vara spontan och att bli sedd. Vi måste tex fortfarande träna sådana enkla saker som att se varandra i ögonen, utan att flacka med blicken.
Det tog ett par timmar, sedan var det som om hon började insé konceptet. Hon öppnade sig plötsligt, som en blomma, och efter det har hon aldrig sett tillbaks. Vi var ungefär 2 veckor i Kina. Under den tiden var hon skräckslagen för alla kineser. Hon pratade kinesiska med oss konstant när vi var ensamma och lärde sig redan de första dagarna de vanligaste svenska uttrycken, men hon sa inte ett ord utanför hotellrummet. Inte ens direkta tilltal, tex från guiden reagerade hon på. Hon hade kommit till en annan värld, och hon var livrädd att förlora den!
Hon mötte sin stora kärlek, sin Pappa. Om man inte hade sett en livs levande förälskelse någon gång kunde man se den då. Hon dyrkade honom från första dagen. Det var värre med mig. Hon visade tydligt att hon inte ville veta av mig, hon gjorde allt för att få vara hos sin pappa. Det var väl inte hela världen under resan, men efter några månader hemma kändes det tungt. Efter att vi kommit hem med jet-lag och allt var jag så trött på ungen att jag hade kunnat sätta henne på ett plan direkt tillbaks till Kina, om någon hade erbjudit det. Som tur var fanns ingen ångervecka. Efter ett par månader åkte Erik och Alma-Li bort några dagar. Nikolina var sur som ättika eftersom hon blev stuck with me, men var också tvungen att acceptera att jag faktiskt också fanns och att jag nog var ganska bra att ha ändå. Med tiden har hon långsamt släppt in mig ändå och nu tror jag inte att det är någon större skillnad.
Hon är ett maskrosbarn med en helt okänd bakgrund. Vi har kanske tre fotografier från hennes första 4 år. Ingen vet riktigt var hon har varit, och om någon någonsin har brytt sig. När vi hämtade Alma-Li grät folk både här och där men när vi hämtade Nikolina grät ingen. Å andra sidan var hon lika nöjd att få komma därifrån. Hon är en människa med en stålfasad. Hon har gått genom livet och uthärdat det genom att ställa sig utanför och titta in. Det har krävts mycket från oss alla att få henne att öppna sin dörr. Där innanför finns en stark tjej med ett stort självförtroende. En cool tjej som inte bryr sig om vad andra tycker. Hon går sin egen väg. Tjurig som få och med en rebellsjäl som inte går av för hackor. Superintelligent och med en outtömlig källa för nyfikenhet och lärande. Hon kämpar i tysthet, men ger sig aldrig. Hon grubblar inte alls som Alma-Li. Hon lever nu. Men ibland glimtar hon till och då är hon bland de mest komiska människor jag har träffat. Hon får alla i skolan att skratta och älskar att "apa sig", på gott och ont. Hon är precis som Mowgli i jungelboken, både till utseende och i sinnelag. Det ska bli spännande att se henne i rollen som storasyster, det tror jag kommer att utveckla henne mycket.
En sak är säker. Nikolinas kärlek får man inte utan vidare. Man måste leva upp till den, och det försöker vi göra varje dag och kommer att fortsätta med det till tidens ände. Kanske är det en medfödd personslighet, eller så är det produkten av ett år till som ett banhemsbarn, i bakgrunden bland alla andra. Hursomhelst så är jag övertygad om att Nikolina kommer att segla genom livet galant. Vi kommer att få fullt upp med att bara hänga med.
Nikolina our little angel, we love you!
Hepatit B
Efter att vi hade fått hem Alma-Li hade vi lärt oss att man inte kan ligga på latsidan i adoptionsvärlden. Allt gick så himla bra med henne. Hon blomstade och var ju så stor och duktig. Vi bad socialtjänsten i Vännäs att slå ihop sexmånadersuppföljningen av Alma-Li´s adoption med en syskonansökan. Egentligen skulle man ha varit hemma i minst ett år innan en syskonansökan kunde bli aktuell. Men vi bad så snällt och berättade med tårar i ögonen om den 4 åriga väntetiden som hade blivit för Kina och förklarade att vi kanske skulle bli för gamla annars. Vi hade tur och hade en förstående socialsekreterare så de gjorde ett undantag. De skrev bara om den förra utredningen och sedan hade vi något extra möte och vips så var det klart. Så när vi hade haft Alma-Li i knappt 1,5 år skickade vi in vår syskonansökan till kina.
Den 4 åriga väntididen gällde ju för små "friska" barn. Vi hade väl inte poängterat för socialsekreteraren att SN-barnen gick mycket fortare men ingen frågade ju direkt heller. Vi visste ju det, så när ansökan skickats kontaktade jag min stork Loredana igen på FFIA och anmälde vårt intresse. Vi pratade lite om olika sjukdommar som vi skulle kunna acceptera och vilka handikapp som vi inte upplevde oss kunna ta emot. Det är förskräckligt eftersom egentligen skulle vi kunna ta allt. Vi har utbildningar, ekonomi, plats och en fantastisk sjukvård. Men när det kommer till kritan måste jag erkänna att vi avskrev de kanske mest behövande.
Det tog inte mer än någon vecka så ringde hon. En flicka även denna gång. En flicka som nästan var 4 år vid det laget, ett år yngre än Alma-Li. Hon hade hepatit B. Vad faan är det??? Det var inte lika självklart denna gång. Jag ringde till Erik och han drog lite på orden och sa: men hon är ju så gammal... MEN VÄNTA NU, känner vi inte igen det här resonemanget sedan tidigare? Blev inte det helt rätt den gången? Jag kände det så tydligt nu också. Det är klart att vi inte kan säga nej till ett barn bara för att det är äldre än vi hade tänkt. Herregud barnet kan ju inte säga nej till oss. Vad är det som säger att hon blir så nöjd? Så det resonemanget lades bort. Åldern skulle vi kunna fixa.
Men vad var hepatit B? Den diagnosen hade vi aldrig haft en tanke på. Thank the Lord för internet. Där finns allt. En fantastisk infektionsläkare i Göteborg bidrog också till vårt beslut. Det gäller att inte tveka, adoptionsorganisationen ville ha svar inom 48 timmar om man accepterar barnet. Så det var snabba ryck att läsa på.
Hepatit B: Det är ett virus. På 60-och 70 talen gjordes massvaccineringar i stora delar av världen där viruset effektivt spreds med kanyler. Därför är hepatit B ett stort problem i tex Kina, Thailand, Indien, Afrika bla. Om man som vuxen blir smittad av viruset får man en leverinflammation som kan bli väldigt allvarlig. Problemet är att många barn som smittas blir inte sjuka, de får viruset och bär det med sig utan symptom. När de vaccinerades på 70-talet och blev smittade förde de över sina virusar senare till sina egna bebisar osv. Viruset smittar bara genom blod till blod. Inte genom blod genom hud tex. och inte genom gammalt blod. Den stora smittspridningen i dagläget i världen är via förlossningar (mamma till barn) och sexuella kontakter.
När bebisen föds blir det smittat av sin mamma under förlossningen. Mamman har haft viruset från sin mamma och vet förmodligen inte ens om att hon har det. Som barn finns som sagt bara viruset vilande. Immunförsvaret vet inte att det inte ska vara där. Inget mer händer förrän det mogna immunförsvaret börjar vakna i övre tonåren. Då kan tre saker ske: Antingen händer ingenting, eller så kan man få en lindrig leverinflammation, eller så kan man få en mer allvarlig leverinflammation. Av den anledningen följs dessa barn hela livet mycket noggrant av lever-och infektionsspecialister och kontrolleras årligen så att de första tecknen på inflammation kan upptäckas. Vid problem finns i dagläget bra mediciner för att hindra inflammation och leverskador. Forskningen är stor eftersom det är ett så globalt problem och går hand i hand med HIV forskningen. Behandlingar och mediciner blir bättre och bättre hela tiden. Det värsta tänkbara cenariot är att man, som gammal, har en ökad risk för att få skrumplever eller utveckla levercancer. Men som läkaren så är det är mkt liten risk och i så fall finns levertransplantationer.
Det viktigaste man måste ta hänsyn till är att inte föra smittan vidare. Det kan lätt kännas lite skrämmande, hur andra ska reagera. Det är laddat att ha en smittsam sjukdom. Men eftersom vi vet att den finns så kan vidare överföring av viruset enkelt förhindras. Att blod till blod smitta skulle ske skulle kräva en stor olycka (vi kan utesluta Nikolina som blodgivare). OM olyckan ändå skulle vara framme har den som ev smittats 3 dagar på sig att vaccinera sig för att undvika det. Nikolina måste lära sig att leva med sin smittkontroll som vuxen i ffa sexuella kontakter. Vaccinering ger ett 100% igt skydd. Hennes framtida partner kan vaccinera sig och de kan leva ett vanligt liv. När hon får barn vaccineras bebisen vid förlossningen och blir inte heller smittad.
Vi tänkte så här: Mycket kan man dö av. Med den sjukvård vi har i sverige och den uppföljning hon får finns det mycket bra hjälp idag och ännu mer om 20 år, när det kanske blir problem. Sin sjukdom har hon ju redan, hur skulle vi kunna säga nej, när vi kan erbjuda det bästa för hennes framtida prognos med viruset. Hepatit B smitta går ju att förhindra med ganska enkla medel och vad folk tycker skiter vi i. Vi tror på information och har aldrig hållit det hemligt. Vi har heller aldrig upplevt någon ifrågasätta oss eller någon oro från någon annan på dagis, skola etc. Jag, Erik och Alma-Li är vaccinerade. Ingen annan i familjen har rekommenderats att göra det. Som läkaren sa: Det är klart en farmor kan få en vaccinering om hon inte törs pussa sitt barnbarn, för pussas måste man göra. Nikolina har pussat både farmor, mormor, morfar och farfar som inte har varit vaccinerade.
I Kina hade hon inte haft någon framtid. Har man en känd hepatit B infektion är man stämplad och får inte gå i vanlig skola. Man har även svårt att få jobb eftersom det på senare år har utvecklats en häxjakt på heptatit B bärare. Någon uppföljning eller behandling som vuxen hade hon sannorlikt inte heller fått, barnhemsbarn och allt.
Med andra ord vart beslutet lätt. Det är klart att hon ska komma till oss!
Vaccinering inför resan
Legacy of an adopted child
De här är en dikt som jag inte vet vem som har skrivit. Den är så fin. Alma-Li brukar vilja att jag läser den både på engelska och svenska ibland.
Once there were two women, neither knew the other
One you do not remember, the other you call mother.
One gave you a nationality, the other gave you a name
One gave you the seed for talent, the other gave you an aim.
Two very different lives shaped yours into one
One became your guiding star, the other was your sun.
One gave you emotions, and one calmed your fears
One saw your first sweet smile, the other dried your tears.
The first gave you life, the second taught you to live it.
The first gave you a need for love, the second was there to give it.
One gave you up - It was all that she could do.
The other prayed for a child - God led her straight to you.
And now you ask me through your tears,
The age-old question of all the years.
Heredity or Environment, which are you a product of?
Neither darling, neither... Just two different kinds of Love!
Alma-Li
Det har visat sig vara lite känsligt att lägga ut bilder och namn på barn, vars adoption inte är fullbordad än. För oss känns den ju fullbordad, men rent formellt är den ju inte det. Vi befinner oss de fakto faktiskt på andra sidan jorden fortfarande. För att inte reta någon, over there, och uppföra sig så har jag för tillfället tagit bort bilder och namn på sonen. He will be back! Jag är i det stadium att jag gör vad som helst för att detta ska gå i lås. Om någon bad mig att börja krypa på knä till Kina så skulle jag göra det.
Istället tänkte jag lägga lite energi runt våra "färdiga" barn. De är ju två stycken. Vi börjar med Alma-Li, ettan. Hon kommer från Shanghai och vi hämtade henne när hon var nästan 3 år gammal. På socialkontoret tyckte de att hon var jättegammal minns jag. Vi tyckte också det för vi var helt säkra på att vi ville ha en liten bebis. (Det är ju så man tänker sig att barn kommer till världen). Men vi ställde om fort och tänkte att hon har ju varit bebis en gång, det var synd att vi missade den tiden men vi får ju vara med på resten!
Hon var född med ett smultronmärke på huvudet (hemangiom). Det var tillräckligt för att hon skulle klassas som "special need". Det hade dock försvunnit helt vid adoptionen, nu ser man bara små spår. Jag satt och tittade på internet, för på den tiden kunde man se alla SN barn på bilder. Jag tyckte att de verkade gamla (det där med bebis). Men att vänta 4 år bara för en bebis kändes inte heller rätt. Så jag tog mod och ringde till FFIA. Där sa en röst (Loredana): Vi har en liten flicka som heter "Liu Li Huan"... sedan hörde jag inget mer. På några minuter var det bestämt att all info om henne skulle skickas. Efter ett par dagar till var det spikat, vi skulle få henne. Vilken lycka! Alla papper skickades med DHL över hela världen och allt gick jätte långsamt. Månaderna gick och sommaren 2006 gick i den stora väntans tecken. Men så till slut fick vi åka i augusti.
Vi fick en flicka som, redan som liten, hade charmat sina sköterskor. Hon var känd på det enorma barnhemmet med 1000 barn. Hon var en av dem som visades upp för politiker från hela världen som kom på studiebesök. Hon hade en hel reportoar intränad och förväntade sig applåder på vissa ställen. Hon hade fått enormt mycket uppmärksamhet ffa från en av sina söterskor, TingTing. En ung kvinna som tidvis hade haft Alma-Li boende hos sig.
Alma-Li är en tjej som döljer sig bakom en extremt glad och stöddig fasad. Hon är tränad som en liten cirkusapa redan som liten och vet precis hur hon ska få uppmärksamhet och få folk och barn att följa henne. Egentligen är hon en mycket skör liten flicka. Jag känner så väl igen mig i henne själv. Livrädd att göra fel. Konstant upptagen med att få bekräftelse. Mycket, mycket klok, snäll och godhjärtad. Hon har en enorm empati. Det skär i mig ibland när jag ser hur hon kämpar med sin oklanderliga fasad. Det viktigaste hon kan lära sig, är att göra fel.
"Du är ju liks inte min mamma" är sådant som Alma-Li i ilska kastar ur sig ibland. Nu vet jag att när det kommer är det en enda sak hon behöver- MIG.
Eftersom bloggen blev lite tom på fotografier slängde jag ihop ett litet bildspel om Alma-Li´s första år. Här ser ni även smultronmärket (lyckomärket, annars hade hon ju aldrig dykt upp). Lite bilder från Kina och hennes sköterskor. Även TingTing är med.
I have put together some pictures of Alma-Li and her first year with us. I hope you can see it in China too! Klick on the picture and the movie will start after the comersial.
Alma-Li WE LOVE YOU!!!
Lite om Kina
En sak är säker. De barn som kommer så långt som till adoption är överlevare. Kineserna skickar inte vilka barn som helst. De må ha handikapp och sjukdommar som är noga dokumenterade, men det är barn som på något sätt har visat sig och utmärkt sig från mängden redan från början. Läste någon stans att om det fanns ett ämne i skolan som handlade om social tillgänglighet och kontaktkunskap skulle dessa barn få toppbetyg. En sak ska man komma ihåg. Asiater, inte minst Kineser, vill inte tappa ansiktet. Det som visas upp i Kina, eller kommer från kina, ska representera sitt land. Så även barnen.
Kina är som bekant ett enormt land. Det går inte att fatta. I Shanghai, som Alma-Li kommer ifrån, bor det 20 miljoner människor... Sanslöst. Kina har en regel som säger att man får bara ha ett barn (sk ettbarnspolitiken). Den regeln betyder att par i städerna får ha ett barn, par på landet kan få ha två, om det första är en flicka. Detta eftersom föräldrarna behöver sonen som arbetskraft när de själva blir äldre. Döttrarna lämnar sin familj och flyttar till sina män, det gör att döttrarnas föräldrar inte kan försörja sig. Så har det alltid varit. Kina är fattigt, ett u-land, det måste man komma ihåg. I varje liten kommun finns det människor som håller koll på sina invånare. Det går inte att bara dyka upp med fler barn, då straffas man. Tvångaborter i sent stadium förekommer. Annars måste familjen betala dryga böter för sitt otillåtna barn. Det kan röra sig om årsinkomster, helt omöjligt för en vanlig bodefamilj att betala. Betalas inte skulden och barnet föds, tas land, hus och egendom istället och familjen hamnar på bar backe utan möjlighet till inkomst.
Det sker förstås massor av aborter i Kina. Där, precis som här, blir kvinnor med barn fast det inte var tänkt. Helt öppet väljs flickorna i första hand bort. För länge sedan (kanske fortfarande) fanns det en speciell vatten hink där det nyfödda flickebarnet stoppades med huvudet nedåt innan det hann ta sitt första andetag. Sedan var det bara att försöka igen. Inte pga ondska hos föräldrarna, utan för att den sociala strukturen inte gav utrymme för något annat.
För att skaffa barn i kina måste man vara gift. Man måste dessutom ha ett tillstånd från myndigheten att få skaffa barn. Om barn blir till utan tillstånd, hos ensamstående eller i familjer med barn sedan förut kommer obönhörligen konsekvenser. Därav är kvinnan skyldig redan som gravid. Följden blir att en gravid kvinna har två val. Antingen gör hon abort eller så föder hon barnet. Om det föds kan hon inte gå till mödravård och det kan inte födas på sjukhus eftersom det i så fall upptäcks. Där fick våra flickor den första gåvan av sin mamma i kina. De fick växa färdigt. Sedan föds de någonstans där ingen vet. Det kan vara på landet i en ladugård tex. Någonstans där folk inte kan svallra till myndigheterna. Efter det finns ytterligare två val. Behålla barnet och låtsas som ingenting. Då får barnet inget ID-nummer. Det kan bara gå i skolan mot mutor. Det kan inte få sjukvård. Eller så lämnar man bort det. Då fick våra flickor en chans till av sin mamma.
Många barn lämnas bort direkt. Våra flickor var uppskattade till ca 2-3 månader när de dök upp på en trottoar någonstans i en låda. Någon kanske ändå ville försöka. Någon har hållit dem, matat dem och älskat dem så länge hon kunde. Sedan såg hon ingen annan råd. Kanske stog hon där, en bit ifrån, för att se att sitt barn verkligen hittades av någon innan hon gav sig av. Där fick flickorna sitt nästa liv. Så hamnade de på en polisstation och sedan på barnhem. Det sätts alltid in annonser och man söker de biologiska föräldrarna. De hittas förstås aldrig. De är sedan länge försvunna i myllret av anonyma kineser.
På barnhemmen tas de om hand av sköterskor, ibland bor de i fosterfamiljer. De blir ett nummer i den långa raden av barn som fötts mot alla odds. Sköterskor kommer och går, förhoppningsvis kan de få lite extra kontakt med någon. Eller så smälter de bara in i väggarna. De har inget eget. Ofta rakas de en gång om år och har samma kläder som alla andra. Ändå vill de vidare. En dag beslutar sig barnhemmet att välja ut ett antal barn för adoption, våra har haft turen att ha blivit sedda och återigen har de fått chansen till ett nytt liv. Med hjälp av en massa främmande männsikor har banden knutits till oss främligar på andra sidan jorden och de har tagit steget ut i sin nya framtid.
Det här är barn som aldrig kommer att kunna hitta sin bakgrund. Den är för evigt borta. Den minimala chans som finns vore att kina själv öppnade sina bestämmelser och att mammorna själva skulle kunna följa trådarna efter sina barn till barnhemmen och sedan till oss. Men det tror jag inte. Då skulle det behövas en stor stor förändring av hela det kinisiska samhället först, typ revolution.
Jag brukar sända en tanke till mammorna där borta ibland. Kanske jag kan förmelda på något sätt att de hamnade rätt och att allt blev bra.
Nu ska vi ju hämta en pojke, och det är många som förvånas över det. Faktum är dock att det är mycket pojkar som adopteras från Kina. De flesta av dem med "special need" (se tidigare inlägg). Folk som redan har en pojke föder förstås pojkar de inte kan behålla också. Föder man en pojke med ett synligt handikapp kanske man väljer att chansa en gång till för att få ett friskt barn. Sjukvård kostar pengar, man har helt enkelt inte råd. De nationella adoptionerna i Kina ökar också. Efter att man har fått en biologisk pojke adopterar många en flicka. Det finns dock en hake. Hon ska vara frisk, interligent och vacker. De andra flickorna åker utomlands. Därför har också kötiderna för adoption blivit mycket längre, och barnen äldre vid adoption. Lite spekulativa tankar från mig, men så tror jag att det hänger ihop. De rika i kina kan ha hur många barn de vill, de har råd att betala sina böter. De fattiga lämnar eller tom säljer sina barn till barnhem som säljer dem vidare till andra kineser som vill adoptera en gullig flicka. Jag har tom läst och sett intervjuer med människor från kina som berättar att det är en stor marknad av barn. Folk adopterar flickor till sina söner, som framtida brudar. Vackra interligenta barn i 5 års åldern är högvaluta. Det finns många människor i kina som faktiskt har förlorat sina barn på detta sätt. Det finns folk som arbetar bara med att försöka hitta de bortförda barnen.
Mitt i alltihop står de ensamma mammorna som inte ser sig någon annan råd, och de övergivna barnen som fort får lära sig att det gäller att ta alla chanser man får här i livet. De är överlevare!
En dag till
Det har fungerat tidigare gånger, till tjejerna. Men det känns konstigt att det kan kuska hela vägen till andra sidan jordklotet och kanske hamna precis på rätt ställe. Kanske det kommer fram till en enda liten pojke mitt bland miljontals andra. Sitter och kollar in hotell som vi kanske ska bo på. Vi har inte fått bekräftelse på det än. Resan till Kina sköts av en svensk resebyrå. Resan i kina planeras och bokas av en kinesisk resabyrå, så man har egentligen ingen koll alls var man hamnar. Det brukar dock vara mycket fina hotell.
Med på resan ska även min svärmor (78 år) följa med. Det ska nog ordna sig. Flickorna är ju rådiga och jag tror nog vi kan hjälpas åt att hålla ordning på henne.
Jag har hittat ett par bilder över barnhemmet. Det ser fint ut på utsidan, men det gör ju det mesta i Kina.
Nu är det mitt i natten i Kina. De ligger 6 timmar före oss. Jag har läst någonstans att det ensammaste som finns är nätterna på ett barnhem. När barnen gråter i sina salar, och ingen kommer.
Livets ironi
Livet tar tvära vändningar ibland. Livet och döden går hand i hand. För en vecka sedan dog min mamma, hon blev 70 år gammal. Mitt i all glädje och förväntan runt en liten pojke kommer den andra sidan av myntet med livet svepande. Livet är turbulent nu, men det går vidare. Sälv försöker jag förstå och lära mig min nya roll som matriark. För det känns så. Så länge ens mamma finns så är man alltid ett barn. Nu känns det som om min sista hjälp att hålla balansen har försvunnit och det är dax att stå på helt egna ben. Jag försöker komma ihåg vad hon försökt att lära mig om livet. Men samtidigt försöker jag en gång för alla att göra det jag vill, till mig själv, samtidigt som jag försöker se de andra sakerna som jag mår bättre utan.
Mamma hade ett svårt liv. Hon var skör som glas i sinnet och den hårda verkligheten gjorde stora revor i hennes tunna skal. Hennes liv var väl egentligen inte värre än många andras, men hon orkade ändå inte hålla det ifrån sig. De senaste 20 åren har varit en ständig kamp. En kamp mot sjukdom, ensamhet, isolering, ångest och depression. Det har varit så illa att hon önskat sig döden vid flera tillfällen. Mitt i alltihop har yttre faktorer som brist på sjukvård och tablettmissbruk gjort att våra liv har glidit långt ifrån varandra. Långa tider har vi inte kunnat prata alls. Senaste året har vi träffats korta stunder, när hon har orkat. Själv har jag fokuserat på min familj, mina barn, min man och mitt jobb. Hon dog för en vecka sedan, men egentligen förlorade jag henne långt före det.
Hennes största glädje nu var våra barn. De fanns på bilder överallt i hennes lägenhet. Hon hade inte ork att vara med dem så mycket, men hon hade alltid en godisskål framme bara till dem. Vi var med henne när hennes hjärta stannade och det känns som om hon har följde med när vi gick därifrån.
Det här är min mamma, som jag vill minnas henne.
Vi bor i mitt föräldrahem och här sitter mamma i väggarna redan sedan tidigare. Hon matade alltid småfåglarna och jag har försökt följa hennes tradition. Det har inte varit så mycket fåglar i vinter, det var mest under hösten. Senaste veckorna har det nog nästan inte varit någon alls. Men så plötsligt, ett par dagar efter hennes död, dök det upp en ensam Koltrast. Vi har aldrig sett Koltrast här förut. Kanske någon gång på sommaren, men definitivt inte på vintern. Nu har den kommit varje dag. Den sitter och tittar in i köket och smaskar på det vi lägger ut. Ibland står vi och tittar på varandra, koltrasten och jag. Vi ser in i varandras ögon och det känns självklart. Mamma skulle aldrig skicka en hälsning genom någon fånig duva, det är klart att hon i så fall gör det genom en ruggig, svart, ensam koltrast. Du älskade gården och naturen mamma. De sista åren har du bara hört vinden utanför lägenheten och sett solen, månen och stjärnorna genom fönstret. Jag hoppas så innerligt att du nu äntligen får flyga!
My mother died one week ago and we are still trying to andurstand what has happened. She had been sick for a long time and she became 70 years old i januari. She was looking foreward so much to meet little Jonathan and our girls was her pride and joy! Now she will follow us to China in our hearts! In the last few days after her death we have seen a very rare bird in our backyard. It is a Blackbird and it has never been here before. We are allways feeding the birds in the wintertime. It is sitting out side our window and looking in on us, day after day. I think she is sending us a message! I hope so!
Here we are!
We are a family of four, still. Soon we will be five! Me, Patricia, and Erik. We adopted Alma-Li from Shanghai in 2006 and Nikolina from Tianjin in 2008.
This is us standing outside our house.
Normalt sett ser vi inte så städade och stillsamma ut. Egentligen ser vi ut som på bilderna här ndedanför. Men den det här kortet tog vi inför adoptionen av KaiMing, så egentligen är det nog huset som är viktigast på bilden.
Erik loves fishing I love my horse In turkey 
AlmaLi 2010 Nikolina 2010
The girls 2009
This is our view from our kitchen and picture of our dog Mio and one of our cats Gollum
