Familjen Riselius

Livet tar tvära vändningar ibland. Livet och döden går hand i hand. För en vecka sedan dog min mamma, hon blev 70 år gammal. Mitt i all glädje och förväntan runt en liten pojke kommer den andra sidan av myntet med livet svepande. Livet är turbulent nu, men det går vidare. Sälv försöker jag förstå och lära mig min nya roll som matriark. För det känns så. Så länge ens mamma finns så är man alltid ett barn. Nu känns det som om min sista hjälp att hålla balansen har försvunnit och det är dax att stå på helt egna ben. Jag försöker komma ihåg vad hon försökt att lära mig om livet. Men samtidigt försöker jag en gång för alla att göra det jag vill, till mig själv, samtidigt som jag försöker se de andra sakerna som jag mår bättre utan.

Mamma hade ett svårt liv. Hon var skör som glas i sinnet och den hårda verkligheten gjorde stora revor i hennes tunna skal. Hennes liv var väl egentligen inte värre än många andras, men hon orkade ändå inte hålla det ifrån sig. De senaste 20 åren har varit en ständig kamp. En kamp mot sjukdom, ensamhet, isolering, ångest och depression. Det har varit så illa att hon önskat sig döden vid flera tillfällen. Mitt i alltihop har yttre faktorer som brist på sjukvård och tablettmissbruk gjort att våra liv har glidit långt ifrån varandra. Långa tider har vi inte kunnat prata alls. Senaste året har vi träffats korta stunder, när hon har orkat. Själv har jag fokuserat på min familj, mina barn, min man och mitt jobb. Hon dog för en vecka sedan, men egentligen förlorade jag henne långt före det.

Hennes största glädje nu var våra barn. De fanns på bilder överallt i hennes lägenhet. Hon hade inte ork att vara med dem så mycket, men hon hade alltid en godisskål framme bara till dem. Vi var med henne när hennes hjärta stannade och det känns som om hon har följde med när vi gick därifrån.

Det här är min mamma, som jag vill minnas henne.

Vi bor i mitt föräldrahem och här sitter mamma i väggarna redan sedan tidigare. Hon matade alltid småfåglarna och jag har försökt följa hennes tradition. Det har inte varit så mycket fåglar i vinter, det var mest under hösten. Senaste veckorna har det nog nästan inte varit någon alls. Men så plötsligt, ett par dagar efter hennes död, dök det upp en ensam Koltrast. Vi har aldrig sett Koltrast här förut. Kanske någon gång på sommaren, men definitivt inte på vintern. Nu har den kommit varje dag. Den sitter och tittar in i köket och smaskar på det vi lägger ut. Ibland står vi och tittar på varandra, koltrasten och jag. Vi ser in i varandras ögon och det känns självklart. Mamma skulle aldrig skicka en hälsning genom någon fånig duva, det är klart att hon i så fall gör det genom en ruggig, svart, ensam koltrast. Du älskade gården och naturen mamma. De sista åren har du bara hört vinden utanför lägenheten och sett solen, månen och stjärnorna genom fönstret. Jag hoppas så innerligt att du nu äntligen får flyga!

My mother died one week ago and we are still trying to andurstand what has happened. She had been sick for a long time and she became 70 years old i januari. She was looking foreward so much to meet little Jonathan and our girls was her pride and joy! Now she will follow us to China in our hearts! In the last few days after her death we have seen a very rare bird in our backyard. It is a Blackbird and it has never been here before. We are allways feeding the birds in the wintertime. It is sitting out side our window and looking in on us, day after day. I think she is sending us a message! I hope so!