Familjen Riselius

21 dagar kvar!

Idag kommer jag inte på så mycket att skriva om egentligen. Jag var till min mammas lägenhet och började gå igenom hennes saker i helgen. Det var hårt, men nödvändigt. Det svåraste är de små sakerna, att gå igenom fickorna, tömma smutskorgen, se fingeravtryck mot kaklet i duschen. Min mamma blödde kraftigt den natt hon åkte in till sjukhuset med ambulans, vilket gör att man ser blodavtryck på toaletten. Det känns konstigt. Det känns märkligt att hitta hennes näsduk under kudden, och plocka ner kort som hon satt upp på kylskåpsdörren. "För långt borta för en kram" står det på ett såndant där färdigtryckt kort med en orangutang på. Ja, alldeles för långt bort.

Mamma skrev mycket. Hon rafsade ner allt möjligt på kollegieblock och det var allt ifrån stödanteckningar vid telefonsamtal till bibelcitat och inköpslistor till hemtjänsten. Jag har bläddrat igenom allt för att inte kasta något som hon ville att jag skulle se. Bland alla papper hittade jag brev som hon har skrivit till mig och min syster. Kortare notiser på senare år, men dagboksliknande berättelser på 80 och 90-talet. Hon har skrivit till oss ifall vi skulle mista varandra, redan då. Det känns svårt, men nödvändigt att läsa. Jag ska inte bli långrandig, men eftersom mamma älskade visdomsord och dikter kommer här min favorit, skriven av William Ernest Henley. Nelson Mandela fick sin styrka alla år i fängelse utifrån dessa ord:

Invictus (typ oövervinnerlig)

Out of the night that covers me,
Black as the pit from pole to pole.
I thank whatever Gods may be
For my unconquerable soul.

In the fell clutch of circumstance
I have not winced nor cried aloud.
Under the bludgeonings of chance
My head is bloody, but unbowed.

Beyond this place of wrath and tears
Looms but the horror of the shade.
And yet the menace of the years
Finds, and shall find, me unafraid.

It matters not how strait the gate,
How charged with punishments the scroll.
I am the master of my fate:
I am the captain of my soul.