Familjen Riselius

Now he is here! He is a fantastic boy, but terrified. Crying a lot to day. No words, no smile. Now he is sleeping, so we hope for a better day tomorrow.

En skräckslagen, nerbajsad och svettig 2 åring puttades ut genom en dörröppning till rummet med minst 40 personer. Västerlänningar, kineser, barn, gamla om vartannat. En del skrattande andra vilt skrikande, kamerablixtar och mycket hög ljudnivå. Mama och baba sa eskorten och pekade på oss. Erik bodde som vanligt bakom videokameran men jag ville bara trycka pojken intill mig och låta honom slippa se och höra allt runtomkring. Inte för att jag kände någon "hallelujah moment" utan av ren instinkt för att skydda denna stackars lilla ensamma och förvirrade gosse. Vi blev förda till ett hörn för att lämna plats åt andra. Jonathan gallskrek hela tiden, hysteriskt.

Erik tog allt pappersarbete och jag försökte avleda, men det gick inte. När vi äntligen fick gå, bad jag om en stund för att byta blöjan och fick låna ett kontor för det. Jonathan lugnade sig i bilen och höll sig "apatisk" under handlingen på supermarket som var inlagd för att införskaffa sådant vi kommit på att vi saknat.

Till slut kom vi upp på hotellrummet igen. Åter igen vilt skrikande. Tusen papper som skulle skrivas på igen. Kaos med kissblöjor, oöppnade vällingpaket och trilskiga nappflaskor. Tillslut blev vi i allafall ensamma. Jonathan lugnade ner sig och började kunna gnaga lite på kex och chips som storasystrarna villigt bistod med. Då kom doktorn för den obligatoriska undersökningen. Så av med alla kläder igen och de hysteriska skriken började. Allt gick dock bra. Man får vara glad att det gjordes här. När vi hämtade Alma-Li gjordes undersökningen i hotellobbyn.

Sedan gick GI, Erik och tjejerna ut en stund och vi blev ensamma, jag och Jonathan. Försökte lägga honom i sängen = HYSTERISK. Gjorde allt för att hålla sig vaken. Tog honom tillslut och la honom på min arm, då somnade han omedelbart. Och tänk - han suger på vänster tumme, precis som jag gjorde när jag var liten! Vi hann med en liten tupplur tills det var dax att gå ner för middag. Han satt snällt i sin vagn hela tiden. Åt bra av gröt på hotellrummet och smakade på "bebis sätt" på melon, ris, choklad och glass nere i restaurangen. Det är en jättestor buffé. Så fort jag gick började han dock gråta, så en av de andra fick hela tiden följa med som vagneskort efter mig som en svans så att han skulle hålla sig lúgn.

Nu sover han. Somnade i vår säng, men vi lade över honom i spjälsängen sedan. Följer oss med blicken hela tiden. Livrädd att vi ska försvinna, och det känns otroligt lovande. Vaggar dock enormt. Kan stå hur länge som helst och stereotypivagga där man ställer ner honom. Inte mycket stimulans där inte! Men det ska vi nog ta igen. Inget leende än. Bara ledsna, uppgivna, frågande ögon som följer oss hela tiden.


Ledsna ögon. (Jonathan är till höger i bild)



Chips hjälpte lite mellan tårarna. Vällingen vi fick vid hämtningen tyckte han inte alls om!



Den här detaljen missades vid läkarundersökningen...



Kaos innan alla har hittat sin rutin. Alma-Li hade dessutom blivit lovad att gå och bada mitt i alltihop.



Syskon (kärlek, snart)



Godnatt allihop, hoppas vi får gladare bilder imorgon!