Familjen Riselius

Så idag kom dagen när vi besökte Alma-Li´s barnhem. Vi, TingTing, hennes man, hennes son samt den ansvariga kvinnan för de internationella adoptionerna med son följde med. Barnhemmet såg ut som vi minns det. Det har inte ändrats alls.

 

Alma-Li har varit väldigt nervös. Hon har inte sagt något, men nu i efterhand har vi märkt att hon har varit väldigt spänd. Hon har varit som plåster på mig och Erik och har inte velat vara med Nikolina och farmor som huserar i grannrummet, trots att det är där alla leksaker finns. Ikväll har hon dock kunnat slappna av så pass att hon tagit ett skumbad med Nikolina inne hos farmor.

På turen runt barnhemmet följde det med en flicka. Jag frågade efter ett tag om det var en nanny, men det visade sig vara en äldre flicka, uppvuxen på barnhemmet. Hon blir 15 år snart, men väntar fortfarande på att få bli adopterad... Det kanske finns en familj som är intresserad sa barnhemsföreståndaren. Hon var så fin. När vi åkte gav vi henne ett halsband som jag har köpt på hemslöjden och hon blev så blyg.

Vi fick besöka "snoopy room". där barn mellan 2-3 år bodde. Där sov även Alma-Li. Hennes säng stod tom idag, men det var fullt i alla andra. Barnen hade sovstund när vi kom, men alla vaknade till och blev så glada när vi kom in. Jag hoppas innerligt att de, precis som Alma-Li hittar en mamma och pappa. De kallade oss mama och papa när de sträckte upp sina små händer. Nej- inte idag, men kanske en annan dag...





Alma-Li såg glad ut och gick runt och hälsade på alla barn som låg, där hon har legat.

Sedan promenerade vi omkring i en jättestor trädgård där de berättade att barnen brukade får gå på promenad.



Där fanns lekplatser, grönsaksodlingar för barnen och duvor i en bur.

Sist men inte minst fick vi ett par dokument som vi inte sett tidigare: Alma-Li´s "finding ad", dvs annonsen som sattes in när hon kommit till barnhemmet i hopp om att hennes biologiska mamma skulle svara. Samt det första kortet som tagits på henne, ca 2 månader gammal, dagen efter ankomsten till barnhemmet.





Varför har vi inte fått se dem tidigare? Varför förstår de inte hur värdefulla dessa små, nästan osynliga band till det förlutna är för oss?

Alma-Li hade ju hemangiom (stora födelsemärken) på bl a huvudet. Man kan se dem på bilden. De syns inte först, men kommer efter ett par månader. Det kan ha varit därför hon övergavs. De kom nog plötsligt och hennes mamma blev rädd och hade inte råd med medicinsk hjälp. Hon lämnade 200 kr, en vällingflaska och hoppades att hon skulle få hjälp. Hon visste säkert inte, det vi vet, att märkena försvinner. De syns inte mer. Hon älskade henne i 2 månader, sedan gjorde hon det hon trodde var bäst för Alma-Li. Jag hoppas vi kan leva upp till det.

Så här ser de ialla fall ut idag, våra coola Shanghaidamer.

  

Imorgon bär det av till Guangzhou, där lillebror väntar. Otroligt men sant!