Familjen Riselius

Då har det gått 4 dagar men det känns som en evighet. Det kändes fantastiskt att det var måndag idag. Ungarna gick till skolan, Erik for till jobbet och man får känna lite av sina trygga vanliga rutiner igen. Ikväll ska jag jobba lite när Erik har kommit hem.

Egentligen så har allting gått så fantastiskt bra. Alla har klarat sig hem utan några bestående fysiska eller psykiska mén. Jonathan har klarat sin livsresa galant. Han sover kanonbra på nätterna, somnar lätt i sin säng bredvid våran. Det är inte lätt att plötsligt ta sig fram i vinterstövlar och galonkläder, men han kämpar tappert. Det enda problemet som har dominerat helt är hans stora djurfobi. Vi har dock två katter, två hundar, två sköldpaddor och två hästar. Sköldpaddorna går ju att hålla instängda, hästarna likaså. Men hundarna och katterna bor ju här. Vi har dessutom utnyttjat alla vi känner så mycket redan, så djuren måste finnas här oförändrat. Jonathan måste helt enkelt vänja sig.

De första två dagarna hade han total panik. Hela hans vakna tid gick åt till att spana efter något djur. När han såg något gallskrek han. Eftersom djuren vill vara där vi är gallskrek han alltså konstant. Han har klängt hysteriskt på mig och Erik all vår vakna tid. Tillslut började han kunna lugna sig i soffan, i ena hörnet. Däreifrån har han sedan igår långsamt börjat prova att stå på golvet. Nu springer han efter oss, om han måste. Men det är med protester. Igår kväll kunde hundarna ligga på golvet nedanför honom och han var så lugn att han åt en glass och pekade på dem. Nyfikenheten tar dock över mer och mer. Han pekar på allt och hummar ljud hela tiden. Han leker gärna med bilar, bollar, kritor och klossar när inga djur är närvarande.

Det låter hårt, men det finns ingen annan väg att gå. Djuren är här. Så länge han inte visar några fysiska sjukdomstecken på päls måste han helt enkelt så småningom släppa sin fobi. Jag tror i och för sig att han, trots sin lite kaxiga attetyd, är väldigt spänd och rädd. När det då kommer något (typ våra djur) som triggar igång en oro, då tappar han alla hämningar. Det kommer säkert att bli bra, men nog känns det både i min rygg och i min ork.

Idag var det min matardag hos hästarna. Det är tre stycken som ska ha mat. Mio (boxern) är alltid med, så även denna gång. Jag hade tur och Jonathan somnade i bilen på vägen dit. Efter första hökärret vaknade han dock och fick komma ut ur bilen. Eftersom Mio var närvarande började hysterin igen. Han klängde sig fast som en fotboja på mig vilket gjorde att jag tillslut var tvungen att placera honom i kärret för att komma vidare. På så sätt matades hästarna. Min fina frieserhäst blev otroligt förvånad när hans hökärr dök upp i hagen, som en liten krubba, innehållande ett litet jesusbarn i röda galonbyxor. För att kasta ut höet var jag tvungen att ställa ner den tvåbente. I ilska och hysteri föll han pladask frammåt (i svag nerförsbacke) med ansiktet rakt ner i en hästskithög. Hela ungen var full i hästskit (det är rätt geggit i hästhagen nu). Herregud vilken misär! Trots det kan jag inte låta bli att le när jag tänker på det komiska i det hela. Stackars Kai Ming, han måste helt enkelt vänja sig. Han föll ju mjukt i allafall!

Nu sover han en stund, därför kunde jag komma åt datorn. Det krånglar men USB-minnet och överföringen av alla bilder men jag lovar att det kommer en bildbomb snart!

Under dagen har jag och Jonathan också hunnit vara till min mammas lägenhet för slutbesiktning efter städningen. Det var konstigt att komma dit i tomma rum. Jonathan sprang omkring så glad, eftersom det var djurfritt, och pekade på allt. Tänk om mamma hade fått se det! Jag hoppas att hon ser det från någon annanstans. Nu har jag iallafall varit där för sista gången. Underligt.

Kramar från oss till er alla som tycker att det är roligt att läsa om oss! Det värmer och det glädjer oss väldigt mycket!