Familjen Riselius

Hej igen, tiden rinner iväg och nu är vi hemma igen. Men livet fortsätter i samma fart som förut, så även bloggen. Sist var vi ju i Beijing och skulle åka till Nikolinas barnhem. Det gick bra, inget mer om det ikväll. Det förtjänar ett eget kapitel och jag siktar på att slipa till det över helgen. Nej, ikväll blir det bara några ord om den aktuella uppdateringen.

Resan hem gick bra men den var dryg. Jag är trött, så in i döden trött. Alla barn och vuxna skötte sig galant. Minimalt med tjafs och även Jonathan visade sin bästa sida. När vi kom till Arlanda, efter bytet i Köpenhamn, var klockan ungefär 4 på natten, kinesisk tid. Alma-Li och GI hade genomdrivit att sitta bredvid varandra i Kinaplanet vilket gjorde att Alma-Li inte hade sovit en blund. (Det gjorde hon i och för sig inte de tidigare gångerna heller, så det var nog inte helt och hållet GI´s fel). Hur som helst så resulterade sömnbristen i att hon somnade på Köpenhamnsplanet istället. Det i sin tur gjorde att hon var arg som ett bi när vi väckte henne på Arlanda. Följden blev att hon i och för sig gick själv genom hela flygplatsen från utrikes till inrikes. Men hon gjorde det skrikande, gråtande och slående på mig. Alla tittade på vår skamfilade skara. I Sverige var ju klockan ungefär 10 på kvällen, så det var en hel del folk i farten. Jag försökte hålla god min hela vägen och sa, slå du, bara du går själv för det fanns inga armar att bära med.  Hon gick, och slog.

Det hände en olycka vid ett blöjbyte på Kinaplanet vilket gjorde att stackars Kai Ming var byxlös. Vi hade inte tänkt på att ta med några extra par byxor så han satt under Arlandafärden stirrande i intet iförd tröja och blöja. Det gjorde inte familjens intryck på yttervärden mer trovärdigt. Men som tur är var det nog ingen som kände igen oss och det var förhoppningsvis inga människor närvarande som vi kan tänkas stöta på senare.

Efter Kinaplanet, som tagit ungefär 9 timmar bytte vi alltså plan i Köpenhamn. Det var ingen längre väntetid, men jag var så oerhört trött. När vi kom in på planet som skulle föra oss till Sverige, kändes det så fantastiskt skönt att höra den svenska besättningen. Vi var nästan hemma. Vi satt längst bak i planet. Erik, Kai Ming och Nikolina satt framför mig. Jag, Alma-Li och GI satt längst bak på vänster sida. Jag satt närmast fönstret. Alma-Li slocknade ganska omgående och GI sjönk in i ett korsord. Jag lutade huvudet mot fönstret och tittade ut. Det var en klar kväll och det var en nästan drömlik känsla när planet gasade på, kraften lyfte oss och vi flög den sista biten till Sverige. I högtalarna hördes kaptenens trygga stämma, på svenska och jag slappnade av lite grann. Jag kände mig som ett litet barn som lyftes över från soffan till sängen, hängav mig helt till någon annans kraft för en stund. Där ute var det mörkt och det enda som syntes var de blinkande lamporna på vingarna. Tankarna tog mig till det fantastiska vi har fått vara med om. Undret som är livet. Alla som finns, kommer att finnas och har funnits. Tårarna började rinna en stund och det var så sagolikt stilla och skönt!

När vi tillslut närmade oss Arlanda går känslan inte att beskriva. Ute var det helt stjärnklart upp mot rymden. Inga moln under oss. Längst ner långt, långt borta glimmade hela städer som små öar i ett svart hav. Det såg ut att vara på låtsas, och det går som sagt inte att förmedla hur fantastisk bilden var. Än en gång slog det mig hur små vi är bara en liten, liten bit ut från himmelens perspektiv. Vi är ingenting, bara en vacker siluett tilsammans, men så fantatisk och pulserande ändå. Jag kommer nog aldrig att få uppleva något liknande igen. Det var mäktigt, så stort och obegripilgt.

Nej, nu börjar jag balla ur. Imorgon ska jag ta nya tag och skriva lite mer om hur det går här hemma. Det har inte varit någon dans på rosor kan jag avslöja. Vi tar en dag i taget!