The only way is up!
Vi kom som planerat hit till Penta hotell i Beijing. Vi har bott här alla tre gångerna vi adopterat och nu är vi alla överens om att det här hotellet nog borde ha gjort sitt. Små rum, dålig ac, ingen roomservice. Överhuvudtaget har det gått ner sig till att bli ett ganska gammalt, slitet hotell som hade sina glansdagar för länge sedan. Förut kunde man gå direkt in i ett stort varuhus från lobbyn. Men nu har de stängt den passagen. Som tur är har vi ju connected rooms, så kidsen kan ju springa emellan.
Vi har hunnit besöka den förbjudna staden med egen guide samt varit till kinesiska muren. Vädret är kanon! Som svensk sommar. Alla fruktträd har så svällande knoppar att man gråter en skvätt inombords när man tänker på att de slår ut lagom till att vi åker hem. Men man kan ju inte få allt.
Tjejerna är jätteduktiga. Inte är det så lätt att få en lillebrorbebis på andra sidan jorden. Sitta på små hotellrum, eller gå på museum och sånt hela dagarna. Inget Bolibompa, ingen Idol, inga kompisar, inga rutiner, ingen skola. Dessutom är de själva med om omtumlande saker med fd barnhem, nannies, folk som stirrar och pekar. Men det går faktiskt riktigt bra.
Lillebror då? Ja han blommar! Han är helt fantastiskt klok. Hänger med på allt, grinar aldrig (annat än när han ska sova). Han njuter i fulla drag, precis som vi. Han vill äta allt som vi äter, och mycket! Han är en riktig liten skojare, finulrig och lite busig. Nu har han börjat låta också. Inga speciella ord, men han låter nöjd. Mamma och pappa sa han flera gånger igår!!!
Idag ska vi åka till Nikolinas barnhem, det ska bli så spännande!
Det är inte alltid så roligt att bli storasystrar. Men alla gör så gott de kan.
Det finns en fin innomhuspool här. Men i Kina måste alla ha badmössa.
Pekinganka har vi nu ätit två dagar i rad!
Två fina flickor vid kinesiska muren.
Fin pojke också!
Det är så mycket som ska upptäckas! Livet! Tingen! Orden!
Hur funkar allt egentligen?
Det var en bit till kinesiska muren igår så här får ni några exempel på hur finurlig och öppen Jonathan KaiMing är när han inte är livrädd som förra veckan.
Återkommer snart! Nu vidare ut på nya äventyr!
Ett stort steg ut i framtiden!
Igår blev det en så lång dag så att jag hann inte skriva någon blogg. Jag var helt enkelt för trött igår kväll. I förrgår var Kai Ming jätteledsen. Han grät och grät. Skrek och var förtvivlad och arg hela eftermiddagen. Jag låg hos honon i sängen i flera timmar kändes det som.
Igår var vi till hans barnhem. Vi träffade de två nannies som har haft hand om honom mest. De förklarade för honom på mandarin vilka vi var och att allt var OK. Han flyttade gärna över i deras famnar och lyssnade på vad de sa. Han flyttade lika gärna tillbaks till mig igen sedan, ingen gråt. Däremot fick både jag och Erik en stark känsla av att hela besöket gjorde honom lugnare. Han slappnade av betydligt efteråt och kanske han ändå fick knyta ihop alla sina lösa trådar och nysta upp lite förvirring runt allt.
Han hade tydligen varit mycket ledsen när han lämnade barnhemmet i måndags, enl nannysarna.
På vägen hem hämtade GI sin skräddarsydda kostym som var färdig och sedan mannekängade hon stolt.
Kai Ming hade som sagt slappnat av och satt inte längre fast som i tavlan "Skriet" av Edvard Munch , så jag plockade faktiskt fram lite av våra medhavda leksaker. Tänk då började han torka tårarna och lyfta blicken. Han tog plötsligt steget in i famtiden och började utforska. 
Sedan har det bara blivit bättre. Idag har han t.om börjat bli lite busig!
Efter 4 dagar börjar han släppa sin gard och vågar sig på att le!!!
Nu är skrattet här för att stanna!!!
Det är tur att man har en digitalkamera, för ni skulle inte tro mig om jag berättade hur många bilder jag har måste tagit, hur tjejerna har kämpat och hur länge jag har legat på golvet i någon form av pilatesställning för att få dessa bilder förevigade!
Imorgon åker vi vidare till Beijing. Hoppas alla sover bra i natt för vi ska åka till flyget kl 7. I natt sov sonen från 21.00 till 08.50, innan vi fick väcka honom. Han somnar fint i våran säng, tar kanske 10 minuter medan någon ligger bredvid och tittar på TV. Han störs inte av att andra springer omkring. Sedan lyfter vi över honom till spjälsängen. Nemas problemas!
Utsikt från hotellfönstret.
Vi hörs i Beijing!
Fnitterdag
Idag har det inte varit något speciellt annat än några fler papper som skulle skrivas på igen. En webbkamera dök upp vid ett tillfälle. Men eftersom allt går på löpande band gör vi bara som vi blir tillsagda. På förmiddagen var vi till ett museum där man kunde gå ner i en krypta där någon kejsare blivit begravd för x-antal år sedan. Vi är osäkra på årtal, men vi har ringat in det till någon gång före eller efter Kristus (under Han dynastin, om det säger någon något). Barnen var glada iallafall och det var faktiskt intressant.
KaiMing har varit både arg och ledsen idag. Men det gör inget för han har visat så fina framsteg. Han älskar att åka vagn! När han inte får kliva i springer han efter den, så han kan faktiskt springa! Han blir så ivrig när vi tar fram vagnen så att han gärna kliver i själv alltid bärande på sin orangea ballong.
Med varierande resultat.
Han äter duktigt, börjar försöka själv och gillar choklad!
Vi fick den officiella bekräftelsen på vår adoption idag. Vi blev så himla fina på bilden, jag och Erik. Vi ser så glada ut, men KaiMing ser mest ut som om han ropar på hjälp...
I övrig inget speciellt, annat än att farmor och tjejerna har varit en runda på stan ensamma. Det har involverat mycket interaktion med kineser. Bla i samband med blusprovning (farmor har vist BH´n, som tjejerna sjöng). Vi är glada att hon hade BH`n på sig eftersom det inte finns några provhytter i Kina. Sedan var det visst någon incident vid ett akut toalettbesök (hål i golvet utan toalettpapper) på MC Donalds. Men det får bli någon annan gång.
Erik konstaterar att
- kinesiska bilförare är värre än Solvallakuskarna på att köra i halvspår
- kinesiska skyltdockor har västerländskt utseende
- kinesiska damer gillar svenska, blommiga blusar
- kineserna är högljudda
- kineserna gillar akvariefiskar
- kineserna är väldigt skrockfulla
- kineserna har en nyare bilpark än svenskarna
- kineserna inte bryr sig särskilt mycket om rödljus
- kineserna kan transportera 16 jättestora vattenbehållare på pakethållaren på en mopedcykel
- kinesiska guider tror att man inte klarar något själv
- kinesiska barn är betydligt mindre livliga än mina barn
- kineserna kan köra bil utan registreringsskylt
- kinesisk kläd-REA består av kläder upplastade i stora högar
- kinesisk bakgrundsmusik spelas på hög volym
- kinesernas klädstorlek inte passar min mor
- kineserna funderar över hur jag kan ha kinesiska barn
- kineserna har många anställda på varje ställe
- kinesernas håligolvettoalett inte passar mig. Ffa inte min mor.
- kineserna har svårt att förstå min kinesiska dialekt
Vilket underbart land!
Ett 2-årigt spädbarn
Jonathan blev lämnad av sin mamma som absolut nyfödd, bara någon dag gammal. Sedan har han, enl vad de säger, bott på barnhemmet. Där ska enligt tidigare info vara ca 1 nanny på 20 barn. Man kan räkna ut att det blir inte många minuter för varje då. Både jag och Erik tycker att han är precis som ett litet, litet spädbarn.
Han skriker när han är hungrig, när han har bajsat i blöjan, när han blir rädd och när jag försvinner. I övrigt syns inga särskilda känsloyttringar. Han är dock mycket uppmärksam och är mycket intresserad av det som händer runt omkring. Håller gärna ögonkontakt och iakttar intresserat, men avvaktande allt som sker.
Han kan stå, men står där man ställer honom. Sedan vaggar han tills man leder honom någon annanstans¨. Springa tror jag inte att han kan. När vi sätter honom i barnvagnen blir han lealöst liggande. Sätter vi honom i sängen eller på soffan börjar han gråta. Det enda som har fått honom riktigt lugn är att jag har haft honom liggande på bröstet. Där ligger han och smackar, suckar, kluckar och snuttar som en nyfödd. Då kan han sómna en stund.
Han tar inga initiativ, sträcker sig inte mot något och har inget behov av att upptäcka så mycket i rummet.
Men jag är inte orolig, han verkar ändå otroligt smart. Lämnar man honom i lugn och ro med plastburkar, staplar han dem och provar deras storlek. Han älskar sitt lilla plastflygplan som vi skickade med post till barnhemmet för ett par månader sedan. Allt finns, men det behöver bara få kraft att blomma ut. När ett hus byggs måste man börja med en stadig grund, det har vi börjat med idag.
Det känns så tydligt att han beter sig, som man har hört talas om att många eftersatta barn gör. Han går på ett sätt tillbaks till den, en dag gamla babyn, han var när hans moderskärlek försvann och jag har fått den stora lyckan att få ta vid istället. Det känns stort och mitt hjärta sväller av vördnad för denna lilla pojke som törstar så starkt efter något så självklart som närhet och mänsklig värme. Vi ska hjälpas åt att ta igen alla känslor som han har missat och måste lära sig. Det kommer säkert att gå fort, alldeles för fort. Jag är van vid adoptioner av större barn och var mer beredd på något liknande eftersom han ju faktiskt har fyllt 2 år. Men jag måste sakta ner och gå in i den lilla, lilla intima världen som tillhör en liten baby. Det känns underligt, men väldigt spännande.
Idag har jag sett tendens till ett leende när tjejerna busade som bäst. Annars iakktar han bara. Nu håller han krampaktigt i SIN ballong och staplar sina muggar. Då och då tittar han upp på mig och liksom bara kollar att allt är OK, sedan fortsätter han.
Under kvällen kan jag rapportera att vi faktiskt har sett lite humör. HÄRLIGT! Vad som helst, bara inte likgiltighet. Dessutom har vi märkt att han är mycket intelligent. Han kan räkna, ända till 829! Vi bor nämligen i rum nr 829. När han blir trött tror jag att han är rädd för att gå och lägga sig. Han blev lite irriterad och han grät hejdlöst under eftermiddagen. När han försökte klättrade in i vagnen, men gjorde en kullerbytta och hamnade upp och ner, tänkte vi att vi går väl ut lite i korridoren. Det gick jättebra, så länge vi inte närmade oss rum nr 829 för då började det igen. Han åt bra vid middagsbuffén, men efteråt när vi gick upp till rummen igen satte han igång som på ett tecken, vid rum 829. Så nog finns det där, uppmärksam är han som sagt!
Nu sover han, slocknade bredvid mig i sängen kl 20. Gick bra att bära över honom sedan. Vi får väl se till imorgon om sovprognosen håller i sig.
Lillbabyn!
Kanske lite mer avslappnad.
Hjärtskärande att se hans vaggande.
Men nog finns 2-åringen där inne också!
Sittvagnen var en kanoninvestering!
Eller var det liggvagn?
Idag var vi till en antikaffär med guiden. Jag köpte denna utskurna dekoration i trä med bladförgyllning. Den ska ha suttit på en sänggavel och är ca 100 år gammal. Damen i mitten är en gammal buddistisk gud, "Barmhärtighetsgudinnan". Hon gav barn till de som inte fick några själva.
Jag tror också på barmhärtighetsgudinnan!
Gotchaday!!!
Now he is here! He is a fantastic boy, but terrified. Crying a lot to day. No words, no smile. Now he is sleeping, so we hope for a better day tomorrow.
En skräckslagen, nerbajsad och svettig 2 åring puttades ut genom en dörröppning till rummet med minst 40 personer. Västerlänningar, kineser, barn, gamla om vartannat. En del skrattande andra vilt skrikande, kamerablixtar och mycket hög ljudnivå. Mama och baba sa eskorten och pekade på oss. Erik bodde som vanligt bakom videokameran men jag ville bara trycka pojken intill mig och låta honom slippa se och höra allt runtomkring. Inte för att jag kände någon "hallelujah moment" utan av ren instinkt för att skydda denna stackars lilla ensamma och förvirrade gosse. Vi blev förda till ett hörn för att lämna plats åt andra. Jonathan gallskrek hela tiden, hysteriskt.
Erik tog allt pappersarbete och jag försökte avleda, men det gick inte. När vi äntligen fick gå, bad jag om en stund för att byta blöjan och fick låna ett kontor för det. Jonathan lugnade sig i bilen och höll sig "apatisk" under handlingen på supermarket som var inlagd för att införskaffa sådant vi kommit på att vi saknat.
Till slut kom vi upp på hotellrummet igen. Åter igen vilt skrikande. Tusen papper som skulle skrivas på igen. Kaos med kissblöjor, oöppnade vällingpaket och trilskiga nappflaskor. Tillslut blev vi i allafall ensamma. Jonathan lugnade ner sig och började kunna gnaga lite på kex och chips som storasystrarna villigt bistod med. Då kom doktorn för den obligatoriska undersökningen. Så av med alla kläder igen och de hysteriska skriken började. Allt gick dock bra. Man får vara glad att det gjordes här. När vi hämtade Alma-Li gjordes undersökningen i hotellobbyn.
Sedan gick GI, Erik och tjejerna ut en stund och vi blev ensamma, jag och Jonathan. Försökte lägga honom i sängen = HYSTERISK. Gjorde allt för att hålla sig vaken. Tog honom tillslut och la honom på min arm, då somnade han omedelbart. Och tänk - han suger på vänster tumme, precis som jag gjorde när jag var liten! Vi hann med en liten tupplur tills det var dax att gå ner för middag. Han satt snällt i sin vagn hela tiden. Åt bra av gröt på hotellrummet och smakade på "bebis sätt" på melon, ris, choklad och glass nere i restaurangen. Det är en jättestor buffé. Så fort jag gick började han dock gråta, så en av de andra fick hela tiden följa med som vagneskort efter mig som en svans så att han skulle hålla sig lúgn.
Nu sover han. Somnade i vår säng, men vi lade över honom i spjälsängen sedan. Följer oss med blicken hela tiden. Livrädd att vi ska försvinna, och det känns otroligt lovande. Vaggar dock enormt. Kan stå hur länge som helst och stereotypivagga där man ställer ner honom. Inte mycket stimulans där inte! Men det ska vi nog ta igen. Inget leende än. Bara ledsna, uppgivna, frågande ögon som följer oss hela tiden. 
Ledsna ögon. (Jonathan är till höger i bild)
Chips hjälpte lite mellan tårarna. Vällingen vi fick vid hämtningen tyckte han inte alls om!
Den här detaljen missades vid läkarundersökningen...
Kaos innan alla har hittat sin rutin. Alma-Li hade dessutom blivit lovad att gå och bada mitt i alltihop.
Syskon (kärlek, snart)
Godnatt allihop, hoppas vi får gladare bilder imorgon!
Guangzhou
Vi kom fram ordentligt. Vi är jätte nöjda med hotellet. Det ligger mitt i en väldigt aktiv gågata med massor av affärer. Det ingår frukost och middagsbuffé så det blir perfekt. Vi har två rum som sitter ihop och de är jättefina. Spjälsängen är inställd och bäddad. Vagnen köpt. Grejerna uppackade. Imorgon kl 14 (dvs 7 på morgonen svensk tid) ska guiden hämta oss på hotellet och då bär det av till kontoret där Kai Ming väntar! Det är en jättetrevlig ung guide som heter Becky. Hon har ringt barnhemmet i fredags och Kai Ming uppges må bra och vara i form inför mötet imorgon.
Nu ska vi ner på middagsbuffén. Sedan blir det nog ett långt bad för mig och förmodligen en rejäl whiskey...
Nu börjar jag bli rastlös. Tänk nu sitter han, kanske en halvtimme härifrån. Det känns som när magneter närmar sig varandra. Jag kan snart inte hålla emot!!!
Alma-Li´s dag
Så idag kom dagen när vi besökte Alma-Li´s barnhem. Vi, TingTing, hennes man, hennes son samt den ansvariga kvinnan för de internationella adoptionerna med son följde med. Barnhemmet såg ut som vi minns det. Det har inte ändrats alls. 
Alma-Li har varit väldigt nervös. Hon har inte sagt något, men nu i efterhand har vi märkt att hon har varit väldigt spänd. Hon har varit som plåster på mig och Erik och har inte velat vara med Nikolina och farmor som huserar i grannrummet, trots att det är där alla leksaker finns. Ikväll har hon dock kunnat slappna av så pass att hon tagit ett skumbad med Nikolina inne hos farmor.
På turen runt barnhemmet följde det med en flicka. Jag frågade efter ett tag om det var en nanny, men det visade sig vara en äldre flicka, uppvuxen på barnhemmet. Hon blir 15 år snart, men väntar fortfarande på att få bli adopterad... Det kanske finns en familj som är intresserad sa barnhemsföreståndaren. Hon var så fin. När vi åkte gav vi henne ett halsband som jag har köpt på hemslöjden och hon blev så blyg.
Vi fick besöka "snoopy room". där barn mellan 2-3 år bodde. Där sov även Alma-Li. Hennes säng stod tom idag, men det var fullt i alla andra. Barnen hade sovstund när vi kom, men alla vaknade till och blev så glada när vi kom in. Jag hoppas innerligt att de, precis som Alma-Li hittar en mamma och pappa. De kallade oss mama och papa när de sträckte upp sina små händer. Nej- inte idag, men kanske en annan dag...
Alma-Li såg glad ut och gick runt och hälsade på alla barn som låg, där hon har legat.
Sedan promenerade vi omkring i en jättestor trädgård där de berättade att barnen brukade får gå på promenad.
Där fanns lekplatser, grönsaksodlingar för barnen och duvor i en bur.
Sist men inte minst fick vi ett par dokument som vi inte sett tidigare: Alma-Li´s "finding ad", dvs annonsen som sattes in när hon kommit till barnhemmet i hopp om att hennes biologiska mamma skulle svara. Samt det första kortet som tagits på henne, ca 2 månader gammal, dagen efter ankomsten till barnhemmet.
Varför har vi inte fått se dem tidigare? Varför förstår de inte hur värdefulla dessa små, nästan osynliga band till det förlutna är för oss?
Alma-Li hade ju hemangiom (stora födelsemärken) på bl a huvudet. Man kan se dem på bilden. De syns inte först, men kommer efter ett par månader. Det kan ha varit därför hon övergavs. De kom nog plötsligt och hennes mamma blev rädd och hade inte råd med medicinsk hjälp. Hon lämnade 200 kr, en vällingflaska och hoppades att hon skulle få hjälp. Hon visste säkert inte, det vi vet, att märkena försvinner. De syns inte mer. Hon älskade henne i 2 månader, sedan gjorde hon det hon trodde var bäst för Alma-Li. Jag hoppas vi kan leva upp till det.
Så här ser de ialla fall ut idag, våra coola Shanghaidamer.
Imorgon bär det av till Guangzhou, där lillebror väntar. Otroligt men sant!
Fredag
Idag gick vi till Shanghai museum. Eller rättare sagt, tog taxi, för det är så billigt här. Mycket vackert porslin, kläder, mynt, stämplar och möbler. Men jag blev ändå lite besviken. Jag vill se mer från den riktiga historien. Från den lilla människan, som speglar personerna, mödan, drömmarna och vardagen. Det var fina gamla saker, men det kändes opersonligt. Efter det åkte vi till "the old city". Inte så gamla hus som är byggda för att se gamla ut. Runt omkring fanns det marknader och vi köpte lite småsaker.
Överallt stannar alla och stirrar på oss. Så fort vi står stilla en stund har vi en ring av människor runt omkring. Ibland vågar sig någon fram och frågar något på kinesiska, när inte det funkar kan de prova något enstaka engelskt ord. Eller så pratar de vidare på mandarin och så svarar vi på engelska och ingen fattar någonting. Men de verkar lika glada ändå. De kan liksom inte förstå att vi är västerlänningar och barnen kineser. De får det inte att gå ihop. När vi går på restauranger står ofta personalen runt oss och pratar, pekar och skrattar. De andra kunderna stirrar också. Inte bara lite. De tittar verkligen, sedan säger någon vid bordet något och så skrattar alla och så stirrar de igen. Som om vi vore djur på ett zoo. Jag uppfattar det inte som om de vill oss något illa, de tycker bara att vi är så intressanta.
I kväll träffade vi TingTing igen och åt en superb kinesisk middag med en massa rätter. Det kom bara in mer och mer. Tjejerna har skött sig ganska bra. Jag frågade TingTing om hon tyckte att de uppför sig som kinesiska barn. Nej, sa hon. De är lite mer busiga än barn härifrån! Jag tror bara att det är hälsosam busighet... Imorgon fm ska hon hämta oss och så ska vi åka till barnhemmet!
Efter muséet tog jag kameran och fotade, vad jag tycker är historia med själ: Golven utanför hotellrummet!
Thank you TingTing for a fantastic time here in Shanghai. We had a marvelous time tonight and
we all love you!
Kan inte sova.
Tänkte bre på lite mer om dagen. Det är så mycket intrygg. Denna enorma stad, maten som är god men som inte riktigt mättar som hemma, nya människor, skavsår etc. Förata gången vi åkte var vi desperata efter barnet. Andra gången gick som på rutin ganska tätt inpå på och vi reste med så himla trevliga andra familjer hela resan. Den här gången känns det som om vi är ute på en sightseeing resa alldeles själva. Att vi ska hämta Jonathan om snart 3 dagar känns helt overkligt. Blöjorna och vällingen i resväskan vet jag ju intellektuellt att de ska finnas där, men inte emotionellt.
Lill Alma var så nervös idag. Hon kunde inte äta frukost, hade ont i magen. Jag tror att hon nu efteråt kan lugna ner sig och ser att det är inte så farligt. Hon har växt ytterligare i sina erfarenheter. TingTing träffade Alma-Li första dagen hon jobbade när lillan var 10 månader gammal. Sedan kunde TingTing inte släppa henne. Hon riktade all sin tid åt flickan men fick samtidigt dåligt samvete för att hon inte gjorde samma sak för de andra. Hon försökte få adoptera henne, men själv var hon för ung och ogift. Det gick inte. Alma-Li är som en liten kopia av TingTing. Man ser hu viktig det första året är för att präglas på någon. Jag inser att de inte är släkt, men så nära släkt man kan komma utan blodsband. Hon ska försöka ta redan på lite mer uppgifter som kan finnas på barnhemmet.
Idag fick vi veta att med Alma-Li hittade de en flaska välling och 200 kronor. Någon, som uppenbarligen inte ansåg sig ha någon råd att ha kvar henne älskade henne faktiskt, det får vi bekräftat nu. Det är ändå ganska mycket pengar hon försöker fresta med för att få någon att ta hand om sitt barn. Det är så rörande.
Got natt
Torsdag
Idag har vi varit ute lite "på köpingen" här i 22 miljonerstaden. Gun-Inger (GI) köpte sig en tröja och Alma-Li har gått på Pandajakt hela dagen. Hon såg en leksaksbutik på flygplatsen igår och har sedan dess tjatat om en panda hela dagen. Det var bra att ha det lite som "utpressning" ikväll. Vi mötte Ting Ting (hennes nanny) och gick och åt middag med henne. Vi ska träffas imorgon kväll och på Lördag ska vi äta lunch med henne, hennes man, hennes son och hennes svärmor. Sedan ska vi tillsammans återbesöka barnhemmet. Hon så glad när hon träffade oss ikväll! Hon grät och kramade Alma-Li. Hon har ingen kontakt med några andra barn som adopterats säger hon. Hon jobbar inte kvar på barnhemmet utan inom turismen på något vis, åt staten. Alma-Li hade inga minnen av henne. Hon har mest varit blyg men lossnade lite mot slutet av middagen. Tillslut var "pandalöftet" det som gjorde att hon, för TingTings skull, höll henne i hand en stund på vägen hem och gav henne en kram när hon åkte. Det betydde mycket för TingTing att hon gjorde det. Och som tur är förstår hon ju inte svenska så att hon förstod förhandlingarna som pågick mellan oss och Alma-Li. Erik och Alma-i är nere i affärerna nu- på pandajakt.
Hotellbilder: Här har bla Charlie Chaplin, Einstein och president Grant bott. Här tändes den första ellampan i Kina, den första telefonen kopplades in och första börshandeln gjordes här.
"Pinndieten" Familjen Coool Vi träffade en kompis till GI
GI har uppfunnit den
Ett kärt återseende!
Imorgon satsar vi på Shanghai museum.
In Shanghai!
Kina ligger 7 timmar före sverige, så nu blir det sängen för alla. Hotellet är fantastiskt. Inte särskilt lyxigt, men med originalinredningar och golv från 1830-talet, när det byggdes. Det är fint renoverat, som om det är original från den tiden, inkl gardinerna! Många kända människor har bott här och vi ska börja med att kolla in hotellets eget museum imorgon. Det knarrar i golven när man går och det knirrar i dörrarna. Berättar mer imorgon. Ungarna är lyriska, även Gun-Inger!
China, here we come!
So the time has come. The day we have all been waiting fore. The minutes are counting and soon we will leave!
The bags are ready, we are ready, China are you ready for us?
Vi kommer som en hetrogen grupp. Två kinesiska barn, två vuxna västerlännigar och en pensionär. Vi är laddade med allt vi har och nu startar vår resa.
Vi kommer att resa i 24 timmar ungefär. Det blir 4 olika flygbyten under vägen. På arlanda, i Köpenhemn och i Beijing innan vi äntligen kommer fram till vår första destination, Shanghai Där landar vi i morgon fm (svens tid). Kina ligger 6 timmar före oss.
Shanghai är en enorm stad med över 20 miljoner inv. Det är världens största hamnstad och centrum för mode och skönhet. 
Här bor Kinas Jet Set!
NU STICKER VI! ÅTERKOMMER MED MER FRÅN ANDRA SIDAN JORDEN!
Tusen tack till er alla som följer oss, det känns så oerhört roligt och givande att få dela allt detta stora med alla ni här hemma!
I morgon.
Antingen sitter han som ett nummer i en spjälsäng, som vilken vecka som helst, just nu. Han får sig kanske ett extrabad inför måndagen 21 när vi får honom. Eller så bor han hos en fosterfamilj någonstans. En familj som sörjer denna veckan och som måste skicka bort honom till oss utan att få veta var han hamnar. Själv är han för liten för att berätta. Allt hänger på hur öppna de är från barnhemmet och hur villiga de är att lämna information. Vi kanske kan förstå mer när vi träffar honom. Reagerar han med apati, stark sorg och smärta finns det nog någon annan som sörjer också. Då kan vi bara finnas där och hjälpa honom att se sin nya framtid som måste komma och stötta honom i sin sorg, utan ord. Reagerar han, som Nikolina, med att ta chansen utan att fråga varför och blomma upp dag för dag, så var han nog bara ett nummer. Då står vi redo att bistå med allt en liten pojke kan önska sig!
Vi har räknat ut att vi kommer att åka 9 st olika flygplan innan vi är hemma igen. Alma-Li som kom först har under sina år med oss (5 år), bara till och från Kina, åkt 19 flyglan efter denna resa. Sanslöst, men vi börjar som ni förstår att få rutin. Första biten, till Shanghai kommer att ta ungefär ett dygn...
Nu är det bara att få timmarna att gå. Jobba lite och försöka engagera sig så gott det går. Sedan lägga sig tidit för att det snabbt ska bli morgon. Sedan är vi på väg. Äntligen!!!!
Premiär!
Testar för första gången att blogga från den lilla, lilla datorn som vi ska ha med oss på resan. Erik har installerat alla program som ska behövas och vi har letat fram alla kablar som behövs. Jag har varit hemma hela dagen, förutom en snabbsväng till hästarna. Min stackars trogna riddare Armani har helt blivit ställd åt sidan. Han får sina livsnödvändiga behov tillfredställda, men mer hinner jag inte. Han står varje dag och väntar i hagen och fattar inte alls varför jag bara dyker upp några minuter varje dag. Han går på sk lösdrift, vilket betyder att han går fritt ute med andra hästar dygnet runt. Han har ett eget litet hus och kan stå där och blicka ut över nejderna. Annars kan han traska runt och titta på stjärnor och norrsken eller sola sig när han vill. Ett ganska avundsvärt liv faktiskt... Maten dyker upp då och då och han liksom vilar sig i form, tänker jag.
Jag har börjat boa lite här hemma. Nu finns kläder och basleksaker hemhandlade som ska med på resan. Sängen målade jag när vi skulle hämta Alma-Li. Min mamma sov i den när hon var liten! Den står bredvid våran säng. 
Nu fattas bara detaljen- Barnet!
Jag har börjat packa. Det viktigaste ska i först! Springer omkring med dem på fötterna här hemma eftersom jag ska bo i dem på resan. Kartongerna står på bron och de är, enl den officiella versonen, köpt på rea!
Ett sista farväl
Då har vi haft begravning idag. Allt praktiskt är ordnat och det enda som återstår är städningen av lägenheten, som vi har lejt bort. Det har varit en fin dag. Jag tror att vi alla tyckte det. Jag delar med mig av delar av mitt tal till min mamma, som ett sista avsked.
"Mycket ord har blivit sagda, de viktigaste förmodligen allt för lite. Mamma var så oerhört rädd för att bli avvisad, så istället gjorde hon sig onåbar. Därför var det inte så lätt att hitta rätt tillfälle att säga det enda hon egentligen ville höra - Jag älskar dig.
För de flesta av oss kan verkligheten rinna av våra stjälar som vattendropparna få en fjäder. Men för min för min Riktiga mamma sipprade de in som hos en oljedränkt fågel, och tillslut drunknade hon. I den ruggiga lilla, blöta fågel sin var min Riktiga mamma bodde min Viktiga mamma. Först kämpade de tillsammans. Sedan när allt blev för tungt, blött och svart och livet handlade om ren överlevnad försvann min Viktiga mamma in i hjärtat. Hon orkade inte mer. Hon har skrivit till oss, sina barn, och berättat att hennes största önskan i livet var att bli just mamma. 1969 blev hon det. Men sedan hände det enda som inte fick hända. Det ofattbara. Den största förlusten en människa kan uppleva. Barnet dog, och en stor bit av min mammas hjärta följde med då.
Hon beskrev oss som tre små blomplantor i en asfaltgata. Hennes egen var bara ett litet visset blad som nästan inte syntes. Vi kunde ropa till varandra. Hon fick sin styrka genom våra gemensamma rötter, men vi delade samtidigt hennes smärta. Hon kunde inte förklara hur vi hade hamnat mitt ute i asfaltgatan där bilarna körde över oss. Hon önskade att hon istället skulle kunna flytta oss till god jord, till den vackraste gatan som heter Ömhet. Hon bad om förlåt för att hon inte orkade det.
Hon ville att vi skulle få något att älska i livet. Att vi skulle börja att älska oss själva, precis som vi är. Hon skrev: Även om ni ibland bara gråter så unna er då den vilan, att gråta. Lika självklart som att ni skrattar. Var den ni är och var det med stolthet!
Mamma betonade att de tre största tingen är Tron, Hoppet och kärleken. Hon hade för länge sedan tappat tron om sig själv. Hoppet vacklade men Kärleken, den största, fanns kvar och finns än idag. Hon skrev: "Den tredje viktigaste! GLÖM ALDRIG DET! LOVA MIG! Jag vet att störst av allt är kärleken".
Min Viktiga mamma förlorade jag för många år sedan. Hon har bara glimmat till då och då när hon har tagit krafttag för att få finnas kvar. Det är inte henne vi begraver idag. Hon finns kvar, det känner jag. Det är den mamman jag kommer att bära med mig. Det är i henne jag speglar mig själv.
Mamma -Jag hoppas att jag kan bära dina viktigaste egenskaper vidare och föra över dem till mina barn, som du var:
Trofast, Klok, Nyfiken, Vågad, Ambitiös, Fritänkande, Kunskapstörstande, Kreativ, Envis, Barnslig, Känslig, Impulsiv, Ivrig, Påhittig, Humoristisk och inte minst Sårbar. Och jag vill så innerligt måna om din förmåga att alltid hitta det lilla vackra i det man har och att alltid göra något, om så från ingenting.
Mamma jag vill bara säga att jag älskar dig och kommer alltid att göra det. Jag förstår att du har gjort så gott du har kunnat under de förutsättningar du har fått.
Jag lämnar över dig nu. Viktoria har väntat i över 40 människoår. Tiden är inne för er att växa i den goda jorden, i ömheten. Gro och spira! Och vi vet att under vintern dör blomplantorna, se syns inte. Men rötterna lever kvar sammanväxta, precis som vi.
There´s a place for us.
A time and place for us.
Hold my hand and we´re halfway there.
Hold my hand and I´ll take you there.
Somehow
Some day
Somewhere!
Tack gulliga Anna! Hur kunde du veta att jag förra året gav mamma "generations" från samma serie.
Nu finns hon med som en ängel.
Snart en vecka
De sista papperen är inskickade till kinesiska ambassaden för att få visum. Vi hoppas vi får det, trots medföljande foton, som kan verka oroande för de som inte känner oss.
Alma-Li hade en något mer representativ bild, en fantastisk bild som tagits som skolfoto. Men jag hittade inte den nu. Tycker denna passar bättre in i familjen. Vi ser ju ut som en samling förrymda fångar... Och till oss ska de lämna ett av sina barn...
För ett par veckor sedan firade vi ju Jonathans 2-års dag. Det kändes lite ensamt och udda, men det blir destå mer livat nästa år.
I helgen blir det krafttag med det sista som ska fixas angående mamma. Sedan blir det jobb måndag och halva tisdagen. Om det ska följa trenden från denna veckan lär nog hela tisdagen gå åt till det. Begravning på onsdag och sedan några dagars samling, packning och praktisk planering angående resan.
SEDAN ÅKER VI! Då börjar fortsättningen!
