Familjen Riselius

Då har vi haft begravning idag. Allt praktiskt är ordnat och det enda som återstår är städningen av lägenheten, som vi har lejt bort. Det har varit en fin dag. Jag tror att vi alla tyckte det. Jag delar med mig av delar av mitt tal till min mamma, som ett sista avsked.

"Mycket ord har blivit sagda, de viktigaste förmodligen allt för lite. Mamma var så oerhört rädd för att bli avvisad, så istället gjorde hon sig onåbar. Därför var det inte så lätt att hitta rätt tillfälle att säga det enda hon egentligen ville höra - Jag älskar dig.

För de flesta av oss kan verkligheten rinna av våra stjälar som vattendropparna få en fjäder. Men för min för min Riktiga mamma sipprade de in som hos en oljedränkt fågel, och tillslut drunknade hon. I den ruggiga lilla, blöta fågel sin var min Riktiga mamma bodde min Viktiga mamma. Först kämpade de tillsammans. Sedan när allt blev för tungt, blött och svart och livet handlade om ren överlevnad försvann min Viktiga mamma in i hjärtat. Hon orkade inte mer. Hon har skrivit till oss, sina barn, och berättat att hennes största önskan i livet var att bli just mamma. 1969 blev hon det. Men sedan hände det enda som inte fick hända. Det ofattbara. Den största förlusten en människa kan uppleva. Barnet dog, och en stor bit av min mammas hjärta följde med då.

Hon beskrev oss som tre små blomplantor i en asfaltgata. Hennes egen var bara ett litet visset blad som nästan inte syntes. Vi kunde ropa till varandra. Hon fick sin styrka genom våra gemensamma rötter, men vi delade samtidigt hennes smärta. Hon kunde inte förklara hur vi hade hamnat mitt ute i asfaltgatan där bilarna körde över oss. Hon önskade att hon istället skulle kunna flytta oss till god jord, till den vackraste gatan som heter Ömhet. Hon bad om förlåt för att hon inte orkade det. 

Hon ville att vi skulle få något att älska i livet. Att vi skulle börja att älska oss själva, precis som vi är. Hon skrev: Även om ni ibland bara gråter så unna er då den vilan, att gråta. Lika självklart som att ni skrattar. Var den ni är och var det med stolthet!

Mamma betonade att de tre största tingen är Tron, Hoppet och kärleken. Hon hade för länge sedan tappat tron om sig själv. Hoppet vacklade men Kärleken, den största, fanns kvar och finns än idag. Hon skrev: "Den tredje viktigaste! GLÖM ALDRIG DET! LOVA MIG! Jag vet att störst av allt är kärleken".

Min Viktiga mamma förlorade jag för många år sedan. Hon har bara glimmat till då och då när hon har tagit krafttag för att få finnas kvar. Det är inte henne vi begraver idag. Hon finns kvar, det känner jag. Det är den mamman jag kommer att bära med mig. Det är i henne jag speglar mig själv.

Mamma -Jag hoppas att jag kan bära dina viktigaste egenskaper vidare och föra över dem till mina barn, som du var:
Trofast, Klok, Nyfiken, Vågad, Ambitiös, Fritänkande, Kunskapstörstande, Kreativ, Envis, Barnslig, Känslig, Impulsiv, Ivrig, Påhittig, Humoristisk och inte minst Sårbar. Och jag vill så innerligt måna om din förmåga att alltid hitta det lilla vackra i det man har och att alltid göra något, om så från ingenting.

Mamma jag vill bara säga att jag älskar dig och kommer alltid att göra det. Jag förstår att du har gjort så gott du har kunnat under de förutsättningar du har fått.

Jag lämnar över dig nu. Viktoria har väntat i över 40 människoår. Tiden är inne för er att växa i den goda jorden, i ömheten. Gro och spira! Och vi vet att under vintern dör blomplantorna, se syns inte. Men rötterna lever kvar sammanväxta, precis som vi.

There´s a place for us.
A time and place for us.
Hold my hand and we´re halfway there.
Hold my hand and I´ll take you there.
Somehow
Some day
Somewhere!

Tack gulliga Anna! Hur kunde du veta att jag förra året gav mamma "generations" från samma serie.
Nu finns hon med som en ängel.