Resefilm 1
Det blir bara en bråkdel och jag tar mig friheten att som skapare välja ut de bilder som betytt mest för mig. Därför speglar de kanske inte det egentliga innehållet för andra, men för mig. Man kan ju uppleva samma händelser så olika.
Denna första lilla del är små bilder om innan vi for, när vi åkte och vår tid i Shanghai. Några ord som kan sammanfatta det hela skulle kunna vara: förväntan, glädje, ivrighet, vemod och beröring.
Ting Ting! We hope to see you soon again! By then we hope that you have, like us, more than one beautiful child and that you and your family will blossom! You are worth it girl!!
Open the window below and don´t forget to start your sound on your computer!
Nikolinas dag - The face of a hero.
Under slutet av vår resa besökte vi Nikolinas barnhem. Nikolina var nästan 4 år när vi hämtade henne. Hon sades vara från staden Tianjin, ca 12 mil utanför Beijing. Städerna ligger så nära varandra och det bor så mycket folk överallt så de 12 milen var 4 filiga hela vägen. Vi åkte buss dit från Beijing.
Hon hittades någonstans utanför Tianjin, men hennes "finding spot" var så långt bort så vi fick inte tag på någon guide som ville följa oss dit. När hon var ett par månader gammal kom hon till Tianjins barnhem, via någon polisstation som alla andra. Sedan vet vi inte egentligen alls var hon har varit de första två åren. Enligt en volontär, som jag då hade kontakt med via internet som jobbade på barnhemmet, skulle hon först ha befunnit sig i fosterhem. Sedan skulle hon av någon okänd anledning ha kommit tillbaka eftersom fosterhemmet ansågs undermåligt på något sätt. Det var något med löss bla. Efter att ha sett hur folk bor i Kina kan man fundera på hur det då kan ha sett ut. En ganska framgånsrik kines bor ju, vad vi har kunnat förstå, i en mycket låg levnadstandard. Efter hennes mellanlandning tillbaks i Tianjin har hon sedan flyttats till ett barnhem i Beijing. Detta fick vi som sagt veta av den modiga volontär som, mot alla principer, faktiskt sa som det var. Det hade vi aldrig fått veta annars. Den stackars mannen råkade förövrigt i ett så häftigt gräl med direktören i Tianjin så han blev avskedad senare. Jag hoppas att det inte var vårt fel.
När vi hämtade Nikolina försökte vi få så mycket information som möjligt från direktören på barnhemmet i Tianjin. Men hon var hård. Hon förnekade att Nikolina överhuvudtaget hade bott någon annanstans. När vi tillslut sa att vi VET att hon har gjort det gav hon vika och erkände att så hade varit fallet. Vi fick dock absolut inte kontakta barnhemmet ifråga och vi fick inte veta vad det hette, bara ungefär var det fanns, i Beijing. Tack vare en envis guide med stort hjärta kunde vi via hennes vänner och bekanta bland alla andra Beijings guider få reda på lite mer om var det kanske kunde ligga. Det bor ju ca 12 milj människor i Beijing så vi behövde lite mer att gå på än den information vi fått.
Alla som känner mig vet att jag ger mig aldrig. Vi tog med oss guiden och en ovetande taxichaufför ut i Beijing med målet att hitta barnhemmet. Den stackars mannen körde och körde, inte långt men runt, runt. Han och guiden sprang omkring och frågade alla de mötte. Folk pekade hit och dit. Men tillslut hamnade vi rätt. På en liten sliten bakgata hittade vi det hem som Nikolina hade haft de senaste två åren. Vi såg direkt att vi hittat rätt. Nikolina kände alla som fanns där. Hon blev glad! Det var torftigt och enkelt men med snälla människor. Hon hade lämnat sitt hem och flyttats tillbaka till Tianjin 14 dagar innan vi hämtade henne. Stackars liten, hon kände ingen. Kvar i Beijing var bla hennes bästa vän XiaXia som följt henne hela hennes liv och som kommit till Beijing samtidigt som Nikolina. De tog varandra i handen och XiaXia fíck gråtande stå kvar bakom staketet när vi åkte därifrån. Ett år senare fick vi dock veta att hon adopterats till Belgien och det gjorde oss så innerligt glada. Vi kunde inte få henne från våra näthinnor.
Denna gång hade vi haft kontakt med barnhemmet i Beijing innan och vi var väntade den 29/3 vid 9.30.
Resan började med att vår guide Rose skulle hitta två st taxibilar. Det innebär att man med fara för livet springer omkring bland alla filer och försöker vinka in någon taxibil som är ledig. Har man tur hinner man slinka in före någon annan som också kommer springande. Rose ratade dessutom alla kvinnliga chaufförer eftersom hon påstod att de inte hade något lokalsinne. Alla taxichaufförer ratade oss också eftersom vi såg så besvärliga ut med ungar, barnvagn och allt. Tillslut lyckades vi lura in en, som trodde att Rose var ensam. Erik, GI och Nikolina hoppade fram och intog den. De skickades iväg med beskrivning om var de skulle.... Efter en stund lyckades vi med samma fint igen och jag, Jonathan, Alma-Li och Rose åkte iväg. Rose hade aldrig varit till detta barnhem så hon hade ingen aning var vi egentligen skulle. Vi hamnade dock ganska smärtfritt vid den affär där vi skulle sammanstråla med direktören för Meng En, som Nikolinas barnhem heter. Problemet var bara att den andra taxin aldrig dök upp. Nästa problem var att ingen hade någon annans telefonnummer. Efter ett tag blev vi ledda till vår slutdestination ett kvarter bort och Rose och direktören gav sig ut på jakt efter den försvunna taxibilen.
Jag, Alma-Li och Jonathan blev placerade i det sk lekrummet som jag så väl minns. Pianot stog kvar. Fortfarande inga leksaker så långt ögat kunde nå. En grupp barn sprang omkring på innergården och i rummet där vi satt. I sovrummet bredvid hade de någon form av undervisning. Det var flickor och pojkar från 2 till 7 års åldern. De äldre var, vad jag kunde se, mer eller mindre mentalt handikappade. Det gav mig dock en stund att få tala med direktören, med guiden som översättare. Efter en halvtimme dök Erik med sällskap iallafall upp. De hade fastnat i trafiken. Och det var tur, för i den bilen satt ju huvudpersonen för dagen -Nikolina.
Alla nanniesar ( 3 st) var så glada. Direktören var ännu gladare. De tyckte att hon hade blivit så stor! De var dock bekymrade över att hon hade så kort hår, vilket fick mig att skämmas lite. De smekte henne och pratade med henne. Själv var hon allvarlig, inte ett leende på hela tiden. Hon säger själv att hon inte minns någonting nu (ganska precis 3 år senare). Hon tyckte, som Alma-Li hade tyckt, att det kändes konstigt att de var så familjära med henne utan att hon kunde minnas något tillbaks. Avsaknaden av känslor var nog det som förvånade tjejerna mest. Nikolina har dock alltid haft problem med mardrömmar och sk nattskräck. Hon vaknar sjöblöt av svett och är livrädd. Det har nästan försvunnit det senaste året, men efter resan har hon haft det mycket jobbigt med sina drömmar. Hon minns dock aldrig vad hon har drömt och det går inte att väcka henne, så jag vet inte vad det är hon måste bearbeta så intensivt. Kanske utsatthet, ensamhet, oförmåga att påverka, ovisshet, skilsmässor och förvirring.
Det stog förstås på skyltar att man inte fick fotografera eller filma, men så länge ingen sa något stängdes inga kameror av.
This is the face of a hero. He is taking care of the Meng En ophanage. He and two nannies are living at the orphanage with the children. He and the nannies are very happy and loving people. They try to take care of the children the best they can, with very little resorses,
Jag förstår att Nikolina hade en förkärlek för Erik, för med denne man som förebild måste hon ha fått en fantastisk "fosterpappa". Det syntes att barnen tydde sig till honom och det var fantastiskt att se hur avslappnad hela stämningen var på barnhemmet. Jag sa att barnen verkade ha det mycket bättre där än på de stora statliga barnhemmen. Han svarade att det visste han redan, de hade inte mycket leksaker men de kunde ge mycket kärlek!
Det famkom att detta lilla barnhem, som numera inte syntes från gatan ens, var ett privat barnhem. Det hade inga statliga resurser och var därför egentligen inte godkända att ha hand om adoptivbarn. De är helt beroende av privata donationer, han sa inte från vilka. Barnen dyker upp från andra, statliga barnhem, vid 2 års åldern och adopteras bort ett par år senare. De får aldrig några uppdateringar och är liksom bara en hemlig station för omhändertagande en tid i barnens liv. Adoptivföräldrarna får inte reda på att barnen bott där, eftersom de ju inte egentligen är godkända. Barnen kan aldrig berätta. Vid det laget de kan sitt nya språk har de ju "glömt".
Här är gruppen av barn som vi fick träffa. Pojken till vänster längst ner med blå tröja och bruna byxor, sitter på en hink. Han satt där hela tiden och hade downs syndrom. I rummet innanför satt en sköterska med in 2 årig flicka som kommit från barnhemmet i Beijing bara några dagar tidigare. Hon satt också på en hink för potträning hela tiden. De nyanlända barnen får en "egen" sköterska de första veckorna för att minska stressen med den nya miljön. 
Potträning. Sköterskan sitter förövrigt på Nikolinas gamla säng. 
Nikolinas sköterskor var sååå glada att vi kom. De förundrades över att hon hede blivit så lång! Nikolina själv var mer förvirrad i sina känslor. Hon säger att hon inte minns något, och jag tror att det är sant. 
Alla var så glada. Små, stora, långhåriga, snaggade. Men ett hade de alla gemensamt: en oviss framtid som de lyckligtvis inte kände av just nu. De hade en trygg liten oas här på en av Beijings bakgator. 
Förstånd, eller ej. Det spelade ingen roll. Alla var med varandra så gott de kunde. Det enda i leksaksväg jag såg var dock ett gummiband och en jojo.
De hade iallafall människor!
Så tappra. duktiga små barn som gjorts helt beroende av en privat institution för att kunna vara... bara barn. Vad kommer att hända med dem sedan. Vad händer när dessa människor som dedikerat sina liv till detta inte finns mer. När de bara återgår till en siffra bland alla andra, på de statliga barnhemmen med personal i uniform?
I det område där barnhemmet ligger byggs det för fullt. Allt gammalt rivs och blir till nya skyskrapor för de som har råd att bo där. Allt runt om var i stort sett rivet nu. De står näst på tur. Var ska de ta vägen sedan?
Så långt borta, så lätt för oss att gå vidare, så lätt att bara glömma.
Det vore ju enklast.
Jag önskar att jag kunde vara enkel!
Lugn morgon, eller...
Nu vill jag inte att ni ska få uppfattningen att Erik inte har funnits till hands, att han på något sett har smitit undan eller att jag menar något ironiskt med det jag skrivit. Erik har gjort så gott han har kunnat. Han är min klippa. Men när det kommer till kritan så är det bara så att vi lever i ett samhälle skapat av män. De är trygga och bra på många sätt, men en sak kan de aldrig ta ifrån oss: Vår intuition. Hur det än är så, när det hettar till med sådant man inte kan se eller sätta ord på, då behövs det en mamma. Men imorgon tar mamman lite ledigt! Kanske jag hinner bli människa nog att färga håret till helgen, vem vet?
Jonathan har lossnat betydligt och blivit mycket mer avslappnad. Han har intagit golven, stolarna, trapporna, borden, sofforna, väggarna och snart taket. Det är så roligt att se hur han kommer på att han får. Han får prova, träna, utforska, skratta, prata, gråta, vara arg, ja allt en tvååring ska göra. Han är intresserad av djuren och är inte alls lika rädd. Idag försökte han t.o.m att röra lite på en av katternas öron. Han säger mamma åt allt. Pekar överallt och kommer med konstiga små ljud, varianter på "mamma". Han blir så glad när han ser oss i familjen men är mycket avvaktande till de han inte känner. Han känns helt naturlig och fast han bara har varit här i en vecka skulle ingen utifrån inte kunna se att han inte har funnits här jämt.
Jag är lyrisk över detta barn. Jag älskar de alla tre, men det är fantastiskt att få vara med om ett sådant öppet litet barn som bara slukar mig med hull och hår. Tjejerna var så avvaktande ganska länge. Man fick förtjäna deras respekt och kärlek och det tog tid. Det var det värt, men jag fick aldrig den rivstarten med kärlekskänslor som jag har fått denna gång. Denna öppna lilla pojke som älskar att man kittlar honom, kramar honom, busar med honom och tröstar honom. När vi var på barnhemmet förstod jag att det var få sköterskor på många barn. Men det var samma. Han måste ha knytit an till dessa ansikten det lilla han fick av dem, för knyta an, det kan han!
Ska försöka ladda upp mer bilder till helgen och skriva mer ingående. Det är så mycket jag vill berätta!
De första dagarna
Egentligen så har allting gått så fantastiskt bra. Alla har klarat sig hem utan några bestående fysiska eller psykiska mén. Jonathan har klarat sin livsresa galant. Han sover kanonbra på nätterna, somnar lätt i sin säng bredvid våran. Det är inte lätt att plötsligt ta sig fram i vinterstövlar och galonkläder, men han kämpar tappert. Det enda problemet som har dominerat helt är hans stora djurfobi. Vi har dock två katter, två hundar, två sköldpaddor och två hästar. Sköldpaddorna går ju att hålla instängda, hästarna likaså. Men hundarna och katterna bor ju här. Vi har dessutom utnyttjat alla vi känner så mycket redan, så djuren måste finnas här oförändrat. Jonathan måste helt enkelt vänja sig.
De första två dagarna hade han total panik. Hela hans vakna tid gick åt till att spana efter något djur. När han såg något gallskrek han. Eftersom djuren vill vara där vi är gallskrek han alltså konstant. Han har klängt hysteriskt på mig och Erik all vår vakna tid. Tillslut började han kunna lugna sig i soffan, i ena hörnet. Däreifrån har han sedan igår långsamt börjat prova att stå på golvet. Nu springer han efter oss, om han måste. Men det är med protester. Igår kväll kunde hundarna ligga på golvet nedanför honom och han var så lugn att han åt en glass och pekade på dem. Nyfikenheten tar dock över mer och mer. Han pekar på allt och hummar ljud hela tiden. Han leker gärna med bilar, bollar, kritor och klossar när inga djur är närvarande.
Det låter hårt, men det finns ingen annan väg att gå. Djuren är här. Så länge han inte visar några fysiska sjukdomstecken på päls måste han helt enkelt så småningom släppa sin fobi. Jag tror i och för sig att han, trots sin lite kaxiga attetyd, är väldigt spänd och rädd. När det då kommer något (typ våra djur) som triggar igång en oro, då tappar han alla hämningar. Det kommer säkert att bli bra, men nog känns det både i min rygg och i min ork.
Idag var det min matardag hos hästarna. Det är tre stycken som ska ha mat. Mio (boxern) är alltid med, så även denna gång. Jag hade tur och Jonathan somnade i bilen på vägen dit. Efter första hökärret vaknade han dock och fick komma ut ur bilen. Eftersom Mio var närvarande började hysterin igen. Han klängde sig fast som en fotboja på mig vilket gjorde att jag tillslut var tvungen att placera honom i kärret för att komma vidare. På så sätt matades hästarna. Min fina frieserhäst blev otroligt förvånad när hans hökärr dök upp i hagen, som en liten krubba, innehållande ett litet jesusbarn i röda galonbyxor. För att kasta ut höet var jag tvungen att ställa ner den tvåbente. I ilska och hysteri föll han pladask frammåt (i svag nerförsbacke) med ansiktet rakt ner i en hästskithög. Hela ungen var full i hästskit (det är rätt geggit i hästhagen nu). Herregud vilken misär! Trots det kan jag inte låta bli att le när jag tänker på det komiska i det hela. Stackars Kai Ming, han måste helt enkelt vänja sig. Han föll ju mjukt i allafall!
Nu sover han en stund, därför kunde jag komma åt datorn. Det krånglar men USB-minnet och överföringen av alla bilder men jag lovar att det kommer en bildbomb snart!
Under dagen har jag och Jonathan också hunnit vara till min mammas lägenhet för slutbesiktning efter städningen. Det var konstigt att komma dit i tomma rum. Jonathan sprang omkring så glad, eftersom det var djurfritt, och pekade på allt. Tänk om mamma hade fått se det! Jag hoppas att hon ser det från någon annanstans. Nu har jag iallafall varit där för sista gången. Underligt.
Kramar från oss till er alla som tycker att det är roligt att läsa om oss! Det värmer och det glädjer oss väldigt mycket!
Hemma!
Resan hem gick bra men den var dryg. Jag är trött, så in i döden trött. Alla barn och vuxna skötte sig galant. Minimalt med tjafs och även Jonathan visade sin bästa sida. När vi kom till Arlanda, efter bytet i Köpenhamn, var klockan ungefär 4 på natten, kinesisk tid. Alma-Li och GI hade genomdrivit att sitta bredvid varandra i Kinaplanet vilket gjorde att Alma-Li inte hade sovit en blund. (Det gjorde hon i och för sig inte de tidigare gångerna heller, så det var nog inte helt och hållet GI´s fel). Hur som helst så resulterade sömnbristen i att hon somnade på Köpenhamnsplanet istället. Det i sin tur gjorde att hon var arg som ett bi när vi väckte henne på Arlanda. Följden blev att hon i och för sig gick själv genom hela flygplatsen från utrikes till inrikes. Men hon gjorde det skrikande, gråtande och slående på mig. Alla tittade på vår skamfilade skara. I Sverige var ju klockan ungefär 10 på kvällen, så det var en hel del folk i farten. Jag försökte hålla god min hela vägen och sa, slå du, bara du går själv för det fanns inga armar att bära med. Hon gick, och slog.
Det hände en olycka vid ett blöjbyte på Kinaplanet vilket gjorde att stackars Kai Ming var byxlös. Vi hade inte tänkt på att ta med några extra par byxor så han satt under Arlandafärden stirrande i intet iförd tröja och blöja. Det gjorde inte familjens intryck på yttervärden mer trovärdigt. Men som tur är var det nog ingen som kände igen oss och det var förhoppningsvis inga människor närvarande som vi kan tänkas stöta på senare.
Efter Kinaplanet, som tagit ungefär 9 timmar bytte vi alltså plan i Köpenhamn. Det var ingen längre väntetid, men jag var så oerhört trött. När vi kom in på planet som skulle föra oss till Sverige, kändes det så fantastiskt skönt att höra den svenska besättningen. Vi var nästan hemma. Vi satt längst bak i planet. Erik, Kai Ming och Nikolina satt framför mig. Jag, Alma-Li och GI satt längst bak på vänster sida. Jag satt närmast fönstret. Alma-Li slocknade ganska omgående och GI sjönk in i ett korsord. Jag lutade huvudet mot fönstret och tittade ut. Det var en klar kväll och det var en nästan drömlik känsla när planet gasade på, kraften lyfte oss och vi flög den sista biten till Sverige. I högtalarna hördes kaptenens trygga stämma, på svenska och jag slappnade av lite grann. Jag kände mig som ett litet barn som lyftes över från soffan till sängen, hängav mig helt till någon annans kraft för en stund. Där ute var det mörkt och det enda som syntes var de blinkande lamporna på vingarna. Tankarna tog mig till det fantastiska vi har fått vara med om. Undret som är livet. Alla som finns, kommer att finnas och har funnits. Tårarna började rinna en stund och det var så sagolikt stilla och skönt!
När vi tillslut närmade oss Arlanda går känslan inte att beskriva. Ute var det helt stjärnklart upp mot rymden. Inga moln under oss. Längst ner långt, långt borta glimmade hela städer som små öar i ett svart hav. Det såg ut att vara på låtsas, och det går som sagt inte att förmedla hur fantastisk bilden var. Än en gång slog det mig hur små vi är bara en liten, liten bit ut från himmelens perspektiv. Vi är ingenting, bara en vacker siluett tilsammans, men så fantatisk och pulserande ändå. Jag kommer nog aldrig att få uppleva något liknande igen. Det var mäktigt, så stort och obegripilgt.
Nej, nu börjar jag balla ur. Imorgon ska jag ta nya tag och skriva lite mer om hur det går här hemma. Det har inte varit någon dans på rosor kan jag avslöja. Vi tar en dag i taget!
