Familjen Riselius

Vi får väl se. Imorgon ska jag jobba. Erik ska vara barnledig. Han skulle ha varit det idag, men det blev jobb ändå så farmor blev inkallad istället. Jag ser fram till imorgonbitti. För första morgonen sedan vi kom hem ska jag med inlevelse leva mig in i rollen som yrkesarbetande förälder. Jag ska skrida upp ur sängen, sträcka på mig, ställa mig upp (utan 10 kg´s skrikande övervikt) och stappla lungt och stilla ut till badrummet. Där ska jag i lugn och ro borsta mina tänder och kanske spegla mig en stund. Sedan ska jag med lätta steg skutta ner till morgonkaffe, frukost, lite tidning och morgon TV. Kanske någon sätter en gullig liten Jonathan i mitt knä en stund medan välling skakas av någon annan. Lagom till blöjtiden för hans "morgonleverans" måste jag skynda mig upp och klä på mig så att jag ska hinna till jobbet. Allt detta utan att behöva oroa mig för att de större odjuren ska hinna äta frukost och klä på sig för att hinna till skolan. Ingen jävla frukt eller några blöta galonkläder som ska fixas! På väg ner till kliniken kanske jag hinner en påtår! Sedan stänger jag trappen ner till källaren. Vad som sedan än händer eller låter där uppe får någon annan reda ut. Jag ska hela dagen ägna mig åt något som jag kan, det ska bli en vila!

Nu vill jag inte att ni ska få uppfattningen att Erik inte har funnits till hands, att han på något sett har smitit undan eller att jag menar något ironiskt med det jag skrivit. Erik har gjort så gott han har kunnat. Han är min klippa. Men när det kommer till kritan så är det bara så att vi lever i ett samhälle skapat av män. De är trygga och bra på många sätt, men en sak kan de aldrig ta ifrån oss: Vår intuition. Hur det än är så, när det hettar till med sådant man inte kan se eller sätta ord på, då behövs det en mamma. Men imorgon tar mamman lite ledigt! Kanske jag hinner bli människa nog att färga håret till helgen, vem vet?

Jonathan har lossnat betydligt och blivit mycket mer avslappnad. Han har intagit golven, stolarna, trapporna, borden, sofforna, väggarna och snart taket. Det är så roligt att se hur han kommer på att han får. Han får prova, träna, utforska, skratta, prata, gråta, vara arg, ja allt en tvååring ska göra. Han är intresserad av djuren och är inte alls lika rädd. Idag försökte han t.o.m att röra lite på en av katternas öron. Han säger mamma åt allt. Pekar överallt och kommer med konstiga små ljud, varianter på "mamma". Han blir så glad när han ser oss i familjen men är mycket avvaktande till de han inte känner. Han känns helt naturlig och fast han bara har varit här i en vecka skulle ingen utifrån inte kunna se att han inte har funnits här jämt.

Jag är lyrisk över detta barn. Jag älskar de alla tre, men det är fantastiskt att få vara med om ett sådant öppet litet barn som bara slukar mig med hull och hår. Tjejerna var så avvaktande ganska länge. Man fick förtjäna deras respekt och kärlek och det tog tid. Det var det värt, men jag fick aldrig den rivstarten med kärlekskänslor som jag har fått denna gång. Denna öppna lilla pojke som älskar att man kittlar honom, kramar honom, busar med honom och tröstar honom. När vi var på barnhemmet förstod jag att det var få sköterskor på många barn. Men det var samma. Han måste ha knytit an till dessa ansikten det lilla han fick av dem, för knyta an, det kan han!

Ska försöka ladda upp mer bilder till helgen och skriva mer ingående. Det är så mycket jag vill berätta!