Familjen Riselius

So, soon we will meet Jonathan! We have some photoes probably taken in summer 2010 when he was 1,5 years old. Now I will write more in swedish, to express my thoughts. But if you are interested and want to know, you just let me know and I make a translation. 


                                                                  
Den första bilden. En skräckslagen liten pojke som suger på underläppen. Man får frågan, vill ni ha honom? Vad säger man. Ja så klart. Vi vet inte mycket. Han bor på ett barnhem i södra kina, vid HongKong. Staden heter Dongguan, Provinsen (länet) heter Guangdong och provinshuvudstaden, där vi ska bo, heter Guangzhou. De beskriver honom som en rastlös pojke men med ett "ready smile". Hans favoritsysselsättning i juni 1010 var att krypa fram och tillbaka i lekrummet. I beskrivningen sägs det också att han kan hämta saker man ber honom om... (vilket för tankarna lite till vår hund).

Om man söker på barnhemmet på internet finner man inte så mycket. Några bloggar och kommentarer från besökare och lite bilder från de som hälsat på. På yahoo kan man vara med i olika intressegrupper. Det finns en sådan internationell grupp för detta barnhem. Jag gick förståss omedelbart med i den och har läst igenom en hel del saker som skrivits av föräldrar till barn från Dongguan. Det är blandade intryck. Å ena sidan ett rent, snyggt barnhem där man försöker minimera risker för smittspridning av virus etc. Å andra sidan ett underbemannat barnhem där det går ungefär en sköterska per 20 barn. Barnen spenderar 85% av sin tid i spjälsängarna. När de är tillräckligt stora för att kliva ur binds de fast (enligt skvaller). Folk har nämligen hämtat barn med ärr på handleder och fotleder. Och det kan väl verka rimligt, vad gör man när man är ensam med 20 stycken som klättrar ur sängarna? Folk säger att det är så tyst där. Alla barn bara tittar men skriker inte. Kan det vara så att ett barn som lär sig att ingen kommer tillslut slutar att skrika? Vi tycker att det låter bra att grabben är rastlös, nog ska han få springa! Vi fick ett par bilder till senare, och han ser ju ganska nöjd ut. Förhoppningsvis finns det någon som ser honom lite extra där nere. 

                                               

För 1,5 år sedan började vi vår adoptionsresa hos socialkontoret här i vännäs. Efter en total genomgång av våra liv sedan vi var små inklusive, relationer, ekonomi, psykologi och t.o.m religionsuppfattningar kom vi så långt i höstas att vi kunde börja vår egentliga adoptionsansökan till Kina. Vi gick, utan anmärkning, igenom den fysiska besiktningen och alla våra blodprover, urinprover och blodtryck var bra. Vi ansågs tillräckligt psykiskt stabila och fysiskt friska för att ta hand om ett barn till.

Det finns många adoptionsorganisationer i Sverige. En av dem heter FFIA. Det är vår organisation. Vi betalar dem för att de ska hjälpa oss med förmedling av ett barn. De i sin tur har kontakt med en central myndighet i Kina som förmedlar barn utomlands. Det är väldigt mycket pappersarbete. Kina vill förståss veta allt om oss. Det är mycket strikt vad som ska skickas, hur det ska formuleras etc. T.o.m kort som tas och bifogas ska innehålla vissa detaljer, tex skor på fötterna även inomhus. Det är inte så lätt hos oss där det dagliga problemet t.o.m är att ha två likadana strumpor. Propert klädda i städat kök och vardagsrum, gärna med TVn i bakgrunden så de ser att man har pengar... Först godkänns bilderna av den svenska organisationen, sedan skickas de till Kina. När alla papper är klara lämnas de in till en advokat (notaurius publikus). Där binds de ihop till en originalakt. Sedan skickas de till Kina. När akten har kommit fram och diarieförts av CCAA (den centrala myndigheten i Kina) får man ett sk LID-datum = Startdatum.

Sedan händer ingenting, på 4 år. Ja, akten översätts och läses igenom, men annars ligger den bara och väntar på kö. Det måste vara stora högar som ligger där. Men efter ca 4 år machas ett barn ihop med varje ansökan. Det sitter folk och helt enkelt väljer ut barn till varje familj. De är ofta små friska bebisar, många flickor.

Vill man däremot inte vänta i 4 år kan man, som vi, prata med den svenska adoptionsorganisationen. Vi pratade med Loredana som jobbar på FFIA. Hon har hand om "special needs barnen". De barnen som av någon anledning inte adopteras bort som små, eller som fysiskt inte är helt friska. De klassas som "special need"/SN. De barnen läggs ut på en stor lista från CCAA varje månad. Då kastar sig alla adoptionsorganisationerna över hela världen över denna lista och "plockar barn". Sedan har de några veckor på sig att hitta familjer åt dem. Om de inte hittar någon familj kommer de tillbaks till CCAA´s lista igen.

Är man villig att adoptera ett SN barn får man alltså förtur. Vi fick fylla i en lista över vilka diagnoser vi var villiga att acceptera. Sedan spanade Loredana efter ett barn som kunde macha oss. Vi behövde inte vänta länge. Några veckor efter LID ringde de och berättade om KaiMing. Han har ett missbildat ytteröra på höger sida. Men har, enligt läkarrapporterna, normal hörselgång och normal hörsel på båda sidorna. Han kommer att erbjudas en plastikoperation vid 10 års ålder. Mer än så behöver han inte behandlas.

Så på den vägen är det. Efter att vi hade accetperat gossen skulle CCAA snabbt översätta våra papper och godkänna oss. Det tog ett par månader till. Nu vet vi äntligen att allt är OK, och resan planeras till 16 mars. Det 21 mars få vi honom! Det känns oändligt länge. Själv skulle jag kunna åka redan nu, bo í ett tält utanför barnhemmet och jobba som voluntär fram tills dess. Men då anses man galen av myndigheterna, så jag måsta hålla mig i skinnet lite till!